Den moderna och progressiva ojämlikheten

Alla som upplevt livet i ett traditionellt jordbrukssamhälle vet ungefär hur arbetsuppgifterna är fördelade. Männen tar de tyngre sysslorna och kvinnorna ansvarar för hemmet och barnen. Men däremellan finns det mängder av sysslor som man delar på, arbetet på fälten, djurskötsel, transport av produkter, efterbearbetning av jordbruksprodukter, lagning och tillverkning av verktyg och pinaler etc etc.

Och ibland fick även kvinnorna ta del av de tyngre arbetsuppgifterna och ibland fick männen ta hand om hemmet och barnen, särskilt de större barnen som skulle läras upp och hjälpa till. Arbetsuppgifter fördelades ofta utifrån fysiska, kroppsliga förmågor. Livet kunde vara hårt, och man delade på bördorna så gott det gick.

Även om det inte fanns någon slags 100%-ig jämn fördelning av arbetsuppgifterna så förhåll det sig så att både män och kvinnor arbetade. Alla bidrog till försörjningen. Exakt hur man ägnade sig åt sysslorna var olika från olika regioner; traditioner, seder och bruk kunde skilja sig åt.

Med borgerskapets frammarsch på 1800-talet så ändrades könsrollerna. Nu blev idealet att mannen skulle försörja familjen, och kvinnan var hemma med barnen. Hon kunde ägna sig åt välgörenhet och föreningsliv, men var sällan aktiv i familjens försörjning. Även om undantag givetvis fanns. Och arbetarklassens kvinnor fortsatte i stor utsträckning att arbeta som tidigare.

Så, från att kvinnor under tusentals år bidragit till familjens inkomst blev de hemmavarande och försörjda. Dessa tankar kom förmodligen från någon slags idealbild av den aristokratiska överklassen, som borgerligheten skapat sig, och som man ville efterapa. Det är däremot osäkert om den gamla traditionella aristokratin verkligen följde detta mönster. Kvinnorna i aristokratin kunde vara ytterst bildade, aktiva och delaktiga.

Att sätta kvinnan på en piedestal var alltså egentligen en tämligen modernistisk och progressiv idé, som lanserades under en tid när samhället genomgick stora förändringar.

Hemmafrun blev ett västerländskt ideal som varade i knappt 100 år. Därefter började kvinnor i allt större utsträckning kämpa för att komma ut på arbetsmarknaden, och de lyckades bra med det.

Idag är situationen som hemmafru mer självvald. Och vi har många länder i väst där den övre medelklassen har råd med städhjälp och barnpassning, vilket gör hemmafrulivet till något helt annat. Nu kan hemmafrun (istället för att koncentrera sig på hemmaarbete) ägna sig åt att träffa väninnor, shopping, träning och andra fritidsaktiviteter. Och hon kan mycket väl välja att komma tillbaka till arbetslivet, efter några år, om viljan eller behovet finns. Ökad rikedom och ekonomisk frihet har gjort oss mer flexibla, och också luckrat upp eventuella könsroller och traditionella sysslor.

Den som kämpar mot de förlegade borgerliga idealen och hemmafrulivet, bestrider ofta en karikatyr av något som knappt finns längre, och blott var en historisk parantes. Det “naturliga” är att män och kvinnor hjälps åt med familjens försörjning och så har det varit sedan urminnes tider.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.