En miljon arbetslösa, förtidspensionerade, långtidsjukskrivna är resultatet av 70 års socialdemokratiskt styre. En ny klass har skapats, bestående av människor som står utanför samhället, vars enda intäkt är bidrag. De har dåligt med pengar, dålig självkänsla och är beroende av någon annan för sin försörjning – och den som är satt i skuld är inte fri.
Detta är Sveriges nya ”trasproletariat”, de som står längst ner på stegen, deras röster hörs ej och ingen för deras talan. För att kunna försörja dessa massor måste vi varje år hitta på nya sätt att driva in mer skatt. Det kostar en hel del att försörja en miljon människor, närmare bestämt 200 miljarder om året ifall vi slår ihop posterna för Arbetsmarknad och Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp i statsbudgeten 2006.
För att jämföra med något så kostar Hälsovård, sjukvård och social omsorg 39 miljarder.
Ändå måste sjukvården dra åt svångremmen; höggravida skvinnor skickas runt mellan sjukhusen pga platsbrist, daghemmen har inte renoverats sedan 1975 när de byggdes. Skolbarnen har sönderklottrade böcker, och vi bryr oss snart inte om att polisanmäla lägenhetsinbrott, eftersom det inte leder någon vart. Detta är Svea rike i nådens år 2006.
Dagens samhälle är gåvan från partiet som lovade lyfta arbetarklassen ur misären, ge dem utbildning, rösträtt, drägliga löner och delaktighet i samhället. Detta är resultatet av 70 års socialdemokratisk politik.
Och i höst när folket går till valurnorna kommer de ännu en gång att lägga sina röster på Sveriges socialdemokratiska arbetarparti, i tron och hoppet om ett bättre samhälle. För i Sverige röstar vi som vi alltid gjort, vi tar inte reda på vad de andra partierna står för, vi tycker dessutom att politik är krångligt och tråkigt. ”Det är samma skit alltihopa”, är den allmängiltiga sanningen runt fikaborden på arbetsplatserna. Det pratas om politikerförakt och brist på engagemang, vi har fått de politiker vi förtjänar, och vi har bara oss själva att skylla.
