Den snabba omdaningen av Sverige – utmaningar, konsekvenser, möjligheter?

Historiskt sett har Sverige haft låg invandring. Sverige har istället varit ett land man utvandrade från, särskilt under 1800-talet då många for till Amerika. Det var först när Sverige blev rikt som invandringen började. Redan under 1940-talet räknades Sverige som en av världens rikaste industrinationer, och därefter började invandrare komma till Sverige, framförallt från Finland och Sydeuropa.

1970 satte socialdemokraterna och LO stopp för arbetskraftsinvandringen pga av oljekris och långkonjunktur, istället tilltog flyktinginvandringen från 1980-talet och framåt. De flesta som kommer till Sverige idag gör det av asylskäl. Blott en bråkdel av dem är egentliga flyktingar enligt FN:s strikta definition, dvs kvotflyktingar. De flesta har flyktingliknade skäl eller är anhöriga. Det svenska flyktingbegreppet är delvis hembakat och följer inte UNHCR:s definitioner. Arbetskraftsinvandringen återintroducerades på 2000-talet, men håller lägre nivåer än asylinvandringen.

Under de senaste decennierna har Sveriges demografi ändrats radikalt, och antalet invandrare har ökat rejält. Landets befolkning tog ett språng från ca 8, 9 milj till 10, 2 milj invånare under en förhållandevis kort tid. Befolkningen ökade med över 1,3 milj invånare under 2000 – 2018.

Vi ser också att det föds långt fler barn där bägge eller någon av föräldrarna är utrikes födda. Barn där bägge föräldrarna är födda i Sverige minskar.

Och invandringen fortsätter i hög takt. Från januari till mars 2019 delades det ut 25 000 uppehållstillstånd, över hälften sökte asyl eller hade anknytning. Det blir ca 100 000 på helåret och får anses som höga nivåer för ett litet land som redan står inför stora utmaningar med integration etc. Invandringen motsvarar med andra ord en stad av Jönköpings storlek årligen.

Vad kan vi dra för konsekvenser av detta, och hur ska vi se på framtiden?

Det finns diverse olika aspekter av hög invandring och multikultur. Vi får förmodligen föreställa oss att Sverige blir mer likt exempelvis New York, Sydstaterna eller Brasilien, för att ta några exempel.

Uppsidan är att vi får mer diversifiering, flera kulturella yttringar, som i slutänden kanske bidrar till ett mer vitalt och levande samhälle, både socialt och ekonomiskt.

Nersidan är risken för utanförskap, parallella samhällen, gängbildning, brottslighet, kulturella konflikter etc. Samt att allt fler måste samsas om knappa resurser som skola, vård, bostäder etc.

Det finns framgångsrika länder som är multikulturella och monokulturella. USA och Japan brukar beskrivas som varandras motsatser på området.

En av riskerna med massinvandring kan vara gängbildning och kriminalitet. Gänggemenskap och brottslighet kan ses som den enda vägen in i samhället ur den fattige immigrantens synvinkel. Om vi jämför med exempelvis USA, och mer specifikt New York, så förekom det organiserad brottslighet av etnisk karaktär redan på 1800-talet, vilket eskalerade under förbudstiden på 1930-talet. Olika gäng dominerade stadsdelarna, och invånarna levde i ett lapptäcke av etniciteter, kulturer och inofficiella gränsdragningar. Det förekom utbredd korruption och utpressarverksamhet, även polisen kunde vare delaktig i skumraskaffärerna.

Det tog lång tid innan New York utvecklades till den mer tilltalande smältdegel som den är idag. De gamla etniska stadsdelarna som Little Italy är numera hippa områden med dyra markpriser. Det tog staden flera generationer att komma dit, kanske över 100 år. Många av USA:s delstater var ordinära för att inte säga efterblivna, innan landet blev en framgångsrik stormakt efter de bägge världskrigen.

Det tog lång tid för lapptäcket att bli en smältdegel. Kanske kan det gå snabbare idag, då vi har Internet och en global kultur? Samtidigt har invandrargrupperna lättare att konsumera sin egen kultur via den nya tekniken.

Det finns dock en del skillnader mellan den amerikanska och svenska migrationspolitiken. USA välkomnade framförallt kristna immigranter som hade liknande kultur. Och det rörde sig om arbetskraftsinvandring, invandrarna fick försörja sig själv från dag ett.

Asylinvandrarna i Sverige lever under långa tider på offentliga bidrag, dels under tiden i flyktingförläggningen, och dels efteråt tills de hittar jobb. Och arbetslösheten i gruppen är påtaglig. Många av dem delar inte heller religion eller kultur med svenskarna, vilket leder till svårare integration eller assimilering.

Sverige har förutom problemen med brottslighet, gängbildning, utanförskap etc (som vi även såg i New York) även problem med själva försörjningsmodellen. Om många av asylinvandrarna står utanför arbetsmarknaden, och lever på bidrag, så kan det uppstå en vi-och-dem-situation. Där svenska medborgare ifrågasätter varför skattepengar går till asylprojektet istället för andra trängande områden inom, vård, skola, rättsväsende, pensioner etc? I slutänden är det en ekonomisk/politisk prioriteringsfråga.

Därutöver kommer det givetvis att uppstå en debatt om etnicitet. Om alla andra värnar sitt ursprung och kultur med stark röst, varför ska inte svenskar också göra det? Nationalism och patriotism kommer att synas mer i politiken. Allt fler röster kommer att höjas om att bevara det svenska kulturarvet. Och det kan bli trångt i ett multietniskt land, där diverse invandrargrupper kräver särlagstiftning, olika behandling etc etc. Vi lär få se mer av gated communities, etniska stadsdelar, med olika kultur och kanske skilda lagar .

Det blir helt enkelt en konkurrens om utrymmet, ett utrymme som ursprungsbefolkningen anser sig ha mer rätt till än nykomlingarna. Även detta skiljer sig från USA, där det inte fanns en lika väldefinierad ursprungsbefolkning, i många städer och regioner var alla invandrare. Man var där på lika villkor.

Det kommer att behövas många fler billiga hyreslägenheter, vilket kan bli en utmaning i ett land där det är dyrt att bygga och marknaden är väldigt reglerad. Fler poliser med tydlig närvaro på gator och torg, fler väktare, larm och säkerhetssystem. Fler skolor, lärare, specialpedagoger, tolkar och medlare, fler sjukhus och vårdplatser, och fler enkla instegsjobb. Förmodligen behövs en mer avreglerad arbetsmarknad där det blir lättare att både anställa och avskeda. Samt att hela socialförsäkringssystemet kommer att behöva stärkas upp, kanske rekonstrueras från grunden vad gäller funktion och finansiering etc.  När befolkningen ökar i storleksordningen av en svensk medelstor stad om året, då får vi också vara beredda att bygga om stora delar av landets grundläggande infrastruktur.

Vad vi än tycker om läget, vart vi än står, så bör vi ta in alla aspekter av frågan för att bilda oss en vidare förståelse, och planera framtiden på bästa sätt.

Gillar du det du läser, stöd gärna bloggen. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.