Den stora globalistkraschen

Den stora globalistkraschen 1Globalister och frihandelsvänner bejakade avindustrialiseringen av Sverige. De tog avsked av den tunga industrin som lämnade landet i förmån för Kina, Korea osv. Medan vi själva blev mer specialiserade och började att ägna oss åt data, IT och Telecom.

Varven, fabrikerna och delar av jordbruket försvann från kartan. Och den här s.k utvecklingen bekräftades och normaliserades. Man trodde att västvärlden skulle leda framtidens alla industriella revolutioner, och hela tiden lyckas välja det nya och det rätta, medan allt det gamla kunde utlokaliseras till fattigare länder, och vi skulle alla bli vinnare.

Vi fick en situation där stora delar av tillverkningsindustrin koncentrerades till några få länder i Östasien. Och även jordbruket försvagades och utlokaliserades. Ökad specialisering sågs som den enda vägen framåt.

Det behövdes egentligen bara en pandemi och ett krig för att slå hål på bubblan.

Nu ser vi tomma butikshyllor i många västländer. Och det är ännu värre i Nordafrika och Asien där man redan börjat prata om en annalkande livsmedelskris. Fabriker står stilla på grund av brist på enskilda komponenter, konstgödslet har blivit så dyrt att en del bönder knappt tycker att det är lönt att så utsädet, ännu mindre odla och bärga skörden. Bränslepriserna slår också hårt mot transporter och jordbruk, och vi ser tillika skenande elpriser.

Och hur gick det här till då? Är det Putin eller coronans fel?

Kanske spelar det egentligen ingen roll? Vi måste alltid räkna med att problem kan uppstå runt om i världen, oavsett om det är krig, sjukdomar, naturkatastrofer, politiska problem, sociala problem osv osv. Vi kan inte bygga hyperkänsliga långväga handelssystem som rubbas för att en båt blockerar Suezkanalen, eller för att en influensa ger upphov till nedstängningar, eller för att ett krig hotar skörden i ett specifikt land.

Globalismen fungerade inte. Det är bara att gå tillbaka till den mer naturliga ordningen igen, där varje kommun har ett antal småindustrier, jordbruk, serviceverksamhet osv. Att koncentrera livsnödvändig verksamhet till några få ställen på jorden är ohållbart i längden.

Det svenska jordbruket är ett intressant exempel. Först överbeskattar och överreglerar man bönderna, när det sedan knakar i fogarna så måste staten subventionera dem med skattemedel. Vilken osund och inhuman politisk ordning. Bara som ett exempel, hur man kan föda upp en kyckling på 1,2 kg, slakta, paketera, transportera, marknadsföra och saluföra i butik för 65 kr inkl moms är en gåta? De ekonomiska snårigheten bakom detta kan nog bara en marxistisk ekonom förklara. Kanske är livsmedel för billigt? Ja, kanske? Och möjligen finns det flera lager av problem kring hur verksamheten går till i realiteten?

Vi såg förlusten av varvsindustrin på 1970-talet samt textilindustrin, och senare ännu fler branscher. Medan det fortfarande byggs stora skepp i grannlandet Finland. Att det kan vara så stora skillnader mellan två närliggande länder handlar förstås om att de valt olika ideologiska lösningar. Många av samhällets ekonomiska problem beror på dåliga politiska beslut, och inte bara på oundviklig globalisering och teknikskiften.

Textilindustrins bevarande ansågs vara ett ännu större problem, då den är extremt arbetsintensiv och kräver mängder med folk som syr alla plaggen. Kanske om branschen hade varit lika innovativ som data och IT så hade man kunnat rädda även textilnäringen? Tyg kan fogas ihop på mer än ett sätt, och vi kan inbilla oss mängder med automatiseringsmöjligheter även här.

Men det var kört, textilbranschen hade inte någon framtid i landet. Det var data och IT som gällde. Men själva anledningen till att det gick så bra i början för den nya informationsteknologin var för att den var oreglerad. När sedan staten satte klorna i internet och mjukvarubranschen då minskade innovationstakten även där. Det var 15 år sedan Steve Jobs introducerade sin revolutionerande smartphone. Vi ser sällan nya banbrytande idéer längre, blott förbättringar och uppsminkningar av redan existerande produkter.

Sen, när vi avskaffade alla enkla och lågavlönade arbetstillfällen, i samband med de stora nedläggningarna från 1970-talet och framåt, då restes kraven på att alla skulle skaffa sig en högre utbildning. Javisst, Sverige skulle bli en kunskapsnation. Och detta bidrog i sin tur till utarmningen och devalveringen av utbildningsväsendet. För om alla ska ha rätt att studera på högskola och universitet, då måste ju kraven sänkas rejält, och man tvingas uppfinna nya och enklare utbildningar. Och det betyder i förlängningen att Sverige inte längre är ett land av ingenjörer och uppfinnare. Medelklassen utarmas och försvagas.  Och hur ska vi då tackla nästa kris? Hur ska man rida på nästa eventuella innovationsvåg? Hur ska globalister och frihandelsfundamentalister genomföra sina egna idéer?

Prenumerera