Den stora statens våndor

Utmärkande för Sydeuropa är en processorienterad byråkratisk tradition, starka särintressen, starka fackföreningar, vurm för socialism och etatism, samtidigt som man inte vill betala den höga skatt som krävs för att försörja de politiska idéerna.

Man låtsas vilja något som man egentligen inte tror på. Hur kan man annars förklara att så många väljer socialdemokratiska eller vänsterorienterade partier i exempelvis Grekland, och så få vill vara med och bidra till den högskattepolitik som är dess konsekvens?

Statligt anställda har ofta hög lön i dessa länder, samtidigt som statsbyråkratin är långsam och ibland ogenomtränglig. Gör tjänstemännen skäl för sin ersättning? Eller föder staten blott staten, likt en sakta växande mögelsvamp i någon unken vrå?

Det privata näringslivet är desto mer vitalt. Det är inte ovanligt att folk driver flera stycken småföretag, man jobbar mycket och ofta obekväma arbetstider. I det stora hela gillar man sitt jobb och försöker utveckla sitt företag – vilket ofta kompliceras eller t o m förhindras av statsmaktens regleringar och byråkrati.

Men folk låter sig inte hindras. Det är i det här gränslandet som den svarta marknaden skapas. I Sydeuropa finns det en enormt hög andel svartjobb, och viljan att bidra till den korrupta statsmakten är låg.

Då kommer vi in på nästa problem, och det är just korruption. För att få sina papper eller tillstånd godkända måste affärsidkare ibland muta tjänstemän. Det är ett annat sätt att komma runt det långsamma processorienterade byråkratiska samhället.

De flesta ser igenom byråkratin och inser snabbt att alla stämplar och papper mest handlar om att tillfredsställa statsmaktens intressen, inte för att skapa rättssäkerhet eller god ordning för medborgarna. Mycket av byråkratin är i praktisk mening meningslös, och kanske mest finns till för att skapa jobb åt de hundratusentals statsanställda, samt idka kontroll inom själva systemet.

Det här tillståndet som jag beskriver finns givetvis även i Nordeuropa. Skillnaden är att tyskar, svenskar och holländare är lite bättre på att betala höga skatter. Även här smiter man undan skatten, men man gör det på ett lite mer sofistikerat vis genom legala akrobatkonster, och en mer strukturerad svart marknad. Många i Sverige som jobbar svart gör det på fritiden, när de slutat sitt vita jobb. För att dryga ut kassan arbetar man utan kvitton under vissa kontrollerade tider. Man är inte helt beroende av svartjobbet.

De nordeuropeiska byråkraterna är inte heller alltid snabba och skötsamma, men det finns en tradition av effektivitet, att verksamheten ska vara meningsfull och tjäna medborgarna. Denna tradition är emellertid på väg att brytas via EU, vars lagstiftande process är under all kritik, och insynen ibland obefintlig.

I det nordliga klimatet är det lättare att starta företag och etablera sig, men det är däremot svårare att driva företaget, eftersom skatter och pålagor är en större börda än i söder. Högskattesamhället gynnar storföretagen, därför ser vi färre småföretag än i norr än i Sydeuropa.

Vad vi emellertid kan konstatera är att både i norr och söder sätter statsmakten käppar i hjulen för idéer och fri företagsamhet. Antingen genom byråkratiskt krångel, regleringar – eller genom höga skatter och avgifter. Allt detta medan våra politiker skanderar att de ska skapa mer jobb och fler företag.

Hur? Det är ju vi medborgare som skapar jobben via våra företag och våra idéer!

Politikerna kostar egentligen bara pengar, och de bidrar med mindre än vad vi tror. Tron på politiken är ofta överdriven. Våra lagstiftare kan inte göra mer än att stifta lagar – på sin höjd kan de skapa ett samhälle som utgör en bra grogrund för företagsamhet, mänskliga rättigheter, fred och frihet – de kan själva aldrig skapa själva innehållet, blott ramen runt tavlan.

Och den där ramen runt tavlan tenderar att bli lite väl snäv ibland. Vad ska vi med alla hundratusentals lagar och förordningar till egentligen? Som om det inte räckte med de nationella parlamenten, nu har vi även EU som spottar ur sig förordningar på löpande band.

EU är en politisk produkt, euron är också en politisk produkt, och krisen som vi nu upplever är tillika en politisk produkt.

Den Europeiska unionen kom inte underifrån via medborgarna upp till politikerna som röstade igenom det utifrån folkets vilja, nej, tvärt om uppifrån och ner. Och folket tvingas rösta, ibland flera gånger, tills resultatet överensstämde med politikernas vilja.

Och nu kallar våra politiker till toppmöten med allt tätare frekvens för att lösa krisen de själva åsamkat. Än så länge har de inte lyckats, krisen sprider sig istället via statspapper, skulder, till banker och stater, från land till land.

Kanske borde man förstått att skuldnedskrivningar i ett land bidrar till bankkris i ett annat land? Pengarna som försvann blir ju ett hål någon annanstans.

Hela idén med euron visade sig vara ett skämt, gemensamma räntor och gemensam valuta för så många olika ekonomier fungerade inte. Fattiga länder lockades att låna, medan rika länder till en början hejade på. Sen blev det bråk över pengarna, de i söder utmålades som latmaskar – och de i norr som snåljåpar. Fredsprojektet bidrog istället till misstankar och hat.

Det hade inte behövt bli såhär. Krisen hade kunnat undvikas. Med egna nationella valutor hade problemen aldrig uppstått. Grekerna hade inte kunnat överbelåna sig, och ingen hade krävt pengar av tyskarna.

Handelsbalansen hade reglerat sig självt med devalveringar och revalveringar. Ett alltför rikt land, med alltför dyra varor hade fått svårt att sälja sina produkter, och det hela hade förmodligen resulterat i en devalvering, lönestopp el dyl. Medan länder med svag valuta och billiga produkter snabbt skulle upptäckas av investorer och utvecklas, vilket skulle innebära en revalvering.

I dagsläget är det  kapitalistiska systemet satt ur spel, vi har skapat oss en enorm statsapparat (det är egentligen ointressant om den är socialistisk eller konservativ), och ju mer vi kräver av politikerna att de ska lösa våra problem desto mer kommer de att bygga vidare på dinosauriern.

Vi ska kräva mindre av våra politiker, och ta hem besluten nära oss, där vi lever och där vi bor. Vi medborgare är de enda som kan lösa våra problem. Vi behöver inte fler politiker som skapar mer problem åt oss.

Vad vi behöver är en liten effektiv statsmakt med starka kontrollsystem (som kontrollerar politikerna och inte medborgarna) och ett starkt civilsamhälle där du och jag är delaktig i vad som händer i vår lokala region, och tar ansvar och bygger vidare på samhället i denna goda inriktning.