Den svenska skolans våndor

Sverige fick som bekant ett dåligt resultat i PISA:s stora kunskapstest, där  elever från ett antal länder gör ett standardiserat prov, och resultaten jämförs internationellt. Men vilka länder var det då som gjorde bra ifrån sig?

Tio-i-topplistan såg ut så här: Kina, Korea, Japan, Lichtenstein, Schweiz, Nederländerna, Finland, Estland, Canada och Polen.

Vad har dessa länder gemensamt, förutom det uppenbara, bra skolor?

Jo, man värdesätter kunskap. Även om man värdesätter kunskapen på olika sätt, så inser man kunskapens värde.

Och jag är inte säker på om vi delar den här uppfattningen i Sverige. Det är ett hårt bakslag för den svenska modellen, där man betalar mycket hög skatt, och förväntar sig toppkvalitet inom skolväsendet.

I Sverige finns det ett märkligt utbildningsförakt. Det är ok att satsa på barn som är duktiga på fotboll, ishockey, tennis eller musik. De erbjuds möjligheter i form av föreningsliv, idrottsgymnasier, kommunala musikskolor etc, där de kan kombinera sitt intresse med övrig skolverksamhet.

Vad erbjuds barn som är fenomenalt duktiga på matte, läsa, skriva, historia eller på att rita? Förutom en klapp på axeln så är det sällan de får en chans att bli upplyfta till nästa nivå.

Vi värderar inte kunskap särskilt högt. Även om vi inser att ingenjörslandet Sverige behöver nya mattesnillen och begåvade kreativa människor, så lägger vi hellre pengarna på att skapa en jämlik skola, som passar alla.

Men det är ju inte det skolan går ut på. Det är ju en en enorm missuppfattning. Om vi tillåter oss att lyfta fram de bästa inom idrott, varför inser vi inte att det samma måste göras även inom andra begåvningsområden?

Handlar det om elitskolor?

Elit, är ett mycket fult ord i Sverige. Förutom när det handlar om idrott, ännu en gång; elitidrottare är fint och något alla kan tänka sig att bli. Elitmatematiker är inte lika gångbart. Fast det är ju klart, om vi vill behålla jobben och utveckla vårt samhälle så är det sådana förmågor vi behöver.

Nej, det handlar inte om elitskolor, utan om att lyfta begåvade barn inom ALLA områden – både idrott, matte, musik, läsning, historia och teckning – och ge dem utmaningar, låta dem odla sina intressen och utvecklas.

I praktiken handlar det om att inrätta specialklasser för olika ämnen och begåvningar, precis som inom idrott och musik, och sedan låta barnen utvecklas inom sina olika gebit.

Vi är givetvis rädda för att det ska uppstå stora gap mellan de som är bäst, och de som är sämst. Det är en verklig skräck i mellanmjölkens förlovade land. Konstigt att det är tillåtet inom fotboll, tennis och slalom? Jag var ganska kass på allt detta, men överlevde ändå.

Kanske måste vi ännu en gång lära oss att uppskatta och acceptera alla våra olikheter? Utan att förakta vare sig det ena eller det andra. Tills dess kommer de svenska resultaten i PISAS test knappast att bli bättre.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

    • Ondskans hantlangare 1Ondskans hantlangare
      Kultur- och utbildningsväsendet har länge befolkats av vänstermänniskor, som tagit på sig rollen ...
    • Politikens gränser, och dårarna i båten 2Politikens gränser, och dårarna i båten
      Hur kan ett litet enväldigt furstendöme som Liechtenstein vara friare och framgångsrikare än fina ...
    • Två liberaler 3Två liberaler
      Länge har frihetligt sinnade personer kämpat med begreppet liberalism. Ett ord vars betydelse ...
    • Storföretag kräver censur 4Storföretag kräver censur
      Ett antal stora företag med Unilever och Coca Cola i spetsen kräver censur av sociala medier som ...
    • Det asociala slukhålet 5Det asociala slukhålet
      Jag satt och bläddrade i Instagram igår. Det flödade förbi en massa bilder, en tallrik med röda ...