Den tunga svarta stenen

Den tunga svarta stenen 1
Stockholm

Enligt upplevd erfarenhet från ett långt liv så vet jag att det finns ett stort antal svenskar som avskyr sitt land och vill söndra och fördärva det.

Migrationsproblemen, socialismen och de höga skatterna är symtomen men inte själva sjukdomen. Roten till det onda är ett utpräglat självförakt och hat mot sina bröder och systrar.

Man har hört det till leda, Sverige har ingen egen kultur, all gott kommer utifrån, det ursvenska är blott barbari osv osv.

Och detta får man höra från ett folk som länge var del i en framgångssaga, ett land som klättrade från fattigdom till en av världens rikaste nationer under loppet av 70 år. Redan 1945 var Sverige ett av värdens rikaste länder, ett unikt samhälle byggt på ansvarstagande, plikt, tillit, innovation och vetgirighet. Inte dåligt jobbat av ett land som enligt uppgift inte har någon kultur.

Helt unikt, skulle jag vilja säga. Ta en titt på det periodiska systemet, och begrunda hur många grundämnen som upptäckts av svenskar, och hur många invånare Sverige hade på den tiden jämfört med övriga världen. Sverige är ett fenomen. Sverige skulle kunnat vara världens rikaste land. Sverige skulle kunnat vara världens bästa land. Men så är det inte.

Många skyller på 68-vänstern, att Sverige egentligen aldrig repat sig från den tidens samhällsexperiment. Högskattesamhället och bidragskarusellerna skapades under det röda 1970-talet. Och det stämmer säkert, mycket av eländet kommer från dylik progressivism. Men det började egentligen tidigare. Självföraktet sitter djupare än så.

Den tunga svarta stenen 2
Här rivs det norra tornet på Lunds domkyrka inför Zettervalls restaurering.

När jag nämner namnet Helgo Zettervall så börjar vissa fatta vart jag är på väg. Den berömde kyrkorestauratören, som renoverade domkyrkor och nationalklenoder till dagens prakt under slutet av 1800-talet. Sanningen är den att Zettervall i princip rev landets äldsta byggnader, och byggde om dem från grunden enligt nationalromantiskt manér. Titta på gamla kopparstick av domkyrkan i Lund och jämför med dagens byggnad. Ja, i princip inget är kvar. Det är en 120-år gammal kyrka vi ser, och inte något från medeltiden. Och man lät Zettervall hållas. Redan här ser vi självföraktet, den osunda inställningen till historien och folket.

Och på 1950-talet påbörjades den s.k citysaneringen i Stockholms innerstad, över 40 kvarter revs på Norrmalm. Ett område som på många sätt liknade Gamla stan, med byggnader från skilda epoker. Först lät man husen förfalla, sedan rev man rubbet, både det som var slitet men även sådant som fortfarande var ståtligt och vackert. Idag skulle man gjort vad som helst för att rädda och renovera även de mest förfallna kåkarna. De är få folk som sanerar bort sin egen historia på det här sättet.

Under senare tid handlar det mer om mental sanering, skolorna sysslar allt mindre med antiken, vikingatiden och stormaktstiden istället pratar man om folkrörelsen och tiden strax innan och efter andra världskriget. Det är en ny modern mytologi, att socialdemokraterna byggde landet, när de i själva verket bidrog till att rasera det. Den diffusa värdegrunden blir viktigare än svenska folkets historiska öden och äventyr.

Den tunga svarta stenen 3
Sagerska husen vid hamngatan i Stockholm 1968 strax innan de revs.

Men det handlar inte bara om vänsterns fördärvliga agenda, föraktet finns på annat håll också. Många välutbildade svenskar med konservativa värderingar ogillar likväl Sverige. Jag har vänner som lämnat landet och svurit på att aldrig återvända, de avskyr dagens Sverige och tillbringar hellre resten av sitt liv i andra länder. I deras fall är det jantelagen och vänstervridningen som avskräcker, och allt elände som kravlat ur dessa mörka hål. Men samtidigt blir de själva blott en del av hatet och självföraktet. Och det slutar med att allt färre älskar detta fantastiska land, och värnar dess framtid och välgång.

Varför så många svenskar ogillar svenskheten och den jord som fött dem är på många sätt ett mysterium. Kanske kan gamla framgångar bidra till någon slags överlägsen cynism? Det är svårt att överträffa den förra generationens gärningar, och även de föregåendes, de flesta är ändå mätta och belåtna. Invaggade i en falsk säkerhet, egensinnighet, ouppnåelighet, likt alvernas eviga livscykler. Närmast odödliga, men ändå av någon anledning så små och rädda. Någonstans måste det finnas en väg ut ur detta. Någonstans finns det en öppning i labyrinten.

Prenumerera