Det är många som vill rida den vackra hästen, men hagen är sedan länge tom

Sprid!

Det är många som vill rida den vackra hästen, men hagen är sedan länge tom 1Resan till Indien blev kanske det symboliska startskottet för kritiken mot moderniteten och den rätlinjiga samhället vi lever i. Många av de som deltog i protesterna sökte efter något andligt, mer transcendens och mindre av dagens maskinella världsbild.

Frihet var ledordet; frihet från auktoriteter, konventioner, föräldrar eller en egenkär statsmakt som ville skicka ungdomar ut i krig.

Det fanns också en strävan efter jämlikhet och rättvisa, två ord som misshandlats rejält på senare tid, men tanken var att människor skulle behandlas lika oavsett ras, klass, kön osv. Och så här i efterhand så var det kanske den svarta medborgarrättsrörelsen som satte starkast avtryck. Från rasåtskilda bussar och restauranger i Sydstaterna så upphörde den traditionen sakta men säkert efter 1968.

Kvinnors rättigheter fanns också på agendan, men kanske var det ändå ett slag i luften, då kvinnor liksom medellösa män fick rösträtt i de flesta västländer redan på 1920-talet. Och därmed kunde det gemensamma systerskapet rösta på ett kvinnoparti eller på annat vis ändra världens gång, ty kvinnor utgör ju 50% av mänskligheten.

Kanske blev kvinnokampen den första varningsklockan som började klämta? Många, både kvinnor och män började sakta undra när vi skulle uppnå jämlikhet? Och om vi inte redan uppnått den med likhet inför lagen, allmän rösträtt osv? Fanns det inget slut på resan?

Vad fanns det mer att göra egentligen?

Att kvinnors medelinkomst var lägre än männens sågs länge som ett problem, men många insåg också att kvinnor inte var lika riskbenägna som män, att de i större utsträckning valde tryggare och mer omvårdande arbetsplatser, och mindre av finans, naturvetenskap, teknik osv.

Istället för att fundera på varför, så blev nästa steg att övertyga kvinnor att välja andra yrken. Eller att nivellera arbetsmarknaden så att även traditionella kvinnoyrken skulle avlönas likvärdigt de manliga yrkena.

Fast hur gör man det? Man kan ju inte tvinga kvinnor att bli ingenjörer. Eller tvinga sjukhusen att höja sjuksköterskelönerna till samma nivå som läkare och ingenjörer.

Kvinnorörelsen fastnade i diverse åtgärdsprogram, där man via skatter och omfördelning skulle ändra samhället. Men även detta gick långsamt, alltför långsamt. Kanske var det därför man istället valde att satsa på en slags konspirationsteori, där en ondsint sammanslutning av män (kallat patriarkatet) i lönndom systematiskt motarbetade kvinnorna i samhället, och detta blev förklaringen till varför jämlikheten avstannat. Och istället för jämlikhet så fick vi manshat, kvotering och könsmaktsteorier.

Den svarta medborgarrättsrörelsen gick en liknande väg. På 1980-90-talen så reagerade jag inte på att Michael Jackson, Bill Cosby eller Eddie Murphey var svarta. Nog såg jag att de hade en annan färg, givetvis, men det var inget jag funderade vidare på. Kanske var det då vi uppnådde den högsta harmonin mellan olika folkslag och s.k raser? Idag ser det annorlunda ut. Svarta i USA kräver säkra rum, exkludering och de vill framhålla sin egen kultur och sitt eget folk. Vissa vill till med gå så långt som att kräva egna territorier. Frågan om vita skulle betala en skuld för slaveriet ältas också i det svarta samhället. Krav på kompensation är på många sätt märkligt. Eftersom få vita var slavägare, många vita anlände dessutom till USA efter att slaveriets avskaffats. Och frågan är om dagens människor ska betala för förfädernas missgärningar? Vitas straffskatt till svarta är ologiskt på många olika plan.

Att ställa alla vita till svars är inte rätt. Ungefär like illa som att ställa alla män till svars för kvinnors eventuella ojämlikhet. Men det är detta som sker just nu. Att som vit ung man hoppas på en säker karriärväg kan bli vanskligt, eftersom dels kvinnor och dels minoriteter kommer att kvoteras in före, oavsett hur skicklig eller arbetsam den vite ynglingen är.

Det jämlika meritokratiska samhället är därmed ett avslutat kapitel. Vi har fått tillbaka ojämlikheten och rastänkandet på agendan, kanske i lite oväntad form, men likväl har dessa fenomen kommit tillbaka.

Resan till Indien har kapats av andra krafter, eller är det samma kraft fast i förvanskad form?

Mycket av det jag räknar upp har länge betraktats som ytterlighetspositioner. Men både liberala- och vänsterpolitiker uppmuntrar dessa oberäkneliga krafter. De försöker hålla sig väl med aktivisterna, ibland går de deras ärenden, och ibland lovar de mer än de kan hålla. Likväl finns det en stark aktivistisk agenda hos både politiker, tjänstemän, akademiker, media och även hos det s.k vakna kapitalet, trendiga it-företag som vill ses som stilbildare.

Det är vackert och gott att spela med i det aktivistiska laget. Och det görs tämligen naivt och utan vidare reflektion. Att BLM-demonstrationerna i somras bidrog till enorm skadegörelse, otrygghet, våld och tvingade många näringsidkare att slå igen, det vill man däremot inte tala om. Otryggheten drabbade framförallt minoriteterna i USA; det var de svarta butikerna som gick under, och svartas egendom som brändes upp.

Resan till Indien var ursprungligen en vacker kraft. Kanske är det så att denna spontana rörelse överutnyttjats och sponsrats av baksluga godhetstörstande individer? Givetvis var det många som insåg potentialen och det fina med ökad frihet, jämlikhet och mer andlighet i tillvaron. Och det finns tillika ett starkt protestantisk godhetsideal, där det ger höga sociala poäng att bidra till det förment goda. Trots att det sedan länge förlorat sin relevans, sin glöd och sina ursprungliga avsikter. Det är många som vill rida den vackra hästen, men hagen är sedan länge tom.