Dionysiskt uppvaknande

Sprid!

Dionysiskt uppvaknande 1Under historiens gång så kan man förnimma en kamp mellan olika ideal och temperament, vi ser en växling mellan apolloniska och dionysiska samhällen. Apollon representerar ordning, fakta och klarhet – medan Dionysos speglar njutningen, intuitionen och det drömska.

En god balans mellan de bägge aspekterna bidrar till högkulturer och framsteg, som i det klassiska Grekland, högmedeltiden/renässansen och slutet av 1800-talet.

Kanske är de bägge urtyperna en representation av våra hjärnhalvor, där den vänstra hanterar sekvensering, att tänka i ord, linjärt tänkande, matematik, fakta och logik. Medan den högra hjärnhalvan associeras med känslor, visualisering, fantasi, intuition, holistiskt tänkande, rytm och konst.

Ibland kopplas de bägge motsatsparen ihop med politiska ideologier, men det blir kanske inte lika självklart vilken ideologisk inriktning som representerar vad? Högern kan ibland associeras med fakta, men även med intuition och tro. Och vänstern kan kopplas till lust och utlevelse, samtidigt som deras progressiva förändringsiver ofta bygger på någon slags rationalism.

De politiska begreppen vänster och höger föddes under den franska revolutionen. De som krävde förändring satte sig till vänster i nationalförsamlingen; genom rationella och progressiva planer ville de omstöpa samhället till att fungera mer effektivt och rättvist. Medan högern ansåg att samhället sakta vuxit fram organiskt och naturligt under årtusenden, förändringar var inget man kunde genomföra i all hast. De bejakade också tro, religion och mer esoteriska värden. Högern var inte lika uppslukade av det nya upplysta vetenskapsidealet. På den tiden var vänstern apollonisk, och högern dionysisk.

Den franska revolutionen slutade i ett blodbad, en kejsare tog snart över Frankrike, och ledde nationen ut i krig. Under 1800-talet lärde man sig att kombinera de apolloniska och dionysiska aspekterna av livet. Folk bejakade både vetenskap och andlighet, både de rationella och dunklare aspekterna av tillvaron synliggjordes. Man kunde både vara forskare och mystiker. Under en kort tid i vår moderna historia bejakades dualismen. Och många anser fortfarande att det förra sekelskiftet, innan de bägge världskrigen var en exceptionell höjdpunkt i vår civilisation. Vetenskapen och de sköna konsterna blommade, aldrig har mänskligheten uppnått så mycket på så kort tid. Resan från primitiv ångmaskin till flygplan tog inte mer än 100 år. Allt medan konsten, arkitekturen och musiken blommade.

De bägge världskrigen är som vanligt svårförklarliga, men den nya tekniken och forskningen bidrog förstås till den enorma förstörelsen. Tron på det rationella började urarta med skallmätningar och rasbiologi, det naturliga slutet på epoken blev atombomben, människans kanske mest fördärvliga skapelse. Samhället slog över i en urartad apollonisk katastrof. Den vackra guden dödar inte i hast och vredesmod, utan med beräkning och iskallt kalkylerat lugn.

Under 1950- och 1960-talet så märktes snart ett skifte. Ungdomsrevolter, musik, droger och utlevelse började utmana det rationella och matematiskt planerade samhället. Det var en dionysisk revolt, som fortfarande pågår än idag. Vänstern såg sin chans att kapa ungdomskulturen, de dolde hastigt sin rationella barlast och blev mer intuitiva och själsliga, ty det passade tidsandan. Borta var den vetenskapliga socialismen och historiesynen. Och snart skulle idéerna transformeras till miljörörelsen, som sakta övertog agendan i de flesta västländer, med framstegskritik, klimatalarmism samt en närmast museal syn på djur och natur. Ty de flesta anhängarna bor i storstäderna och besöker sällan skogar, berg och hav.

Att uppnå en balans mellan de bägge urkrafterna är svårt. När det väl slagit över i endera riktningen så förstärks kakafonin och kaoset. Vi har ingen manual eller kartbok för detta ändamål. Vi lever i en kultur som länge förträngt det dionysiska aspekterna i tillvaron, få ger sig ut på själsliga resor, intuition nedvärderas, konsten och musiken består mest av torra samtidskommentarer utan skickligt hantverk, känsla och passion. Den dionysiska motrörelsen kom av sig. Det är svårt att bejaka andlighet och transcendens bland betong och busstidtabeller, det begränsas till fantasylitteraturen, yoga och new age, samt en skavande känsla av att allt inte står rätt till i konsumtions- och prestationssamhället. Men den nya guden kommer inte att ge upp, han har bara börjat.