I dagarna firas 20-årsminnet av murens fall i Berlin. Jag var där bara några månader innan betongbarriären revs, och då kändes det fortfarande som om ingen förändring fanns i sikte. Det var mörkt på andra sidan, invånarna var rädda och ville inte prata med oss, inte ens när man frågade om vägen. Jag besökte Pergamonmuseet, såg det berömda altaret och Babylons portar. Fasaderna på husen invid hade fortfarande kulhål.
Ett besök gjordes även på Berlin konsthögskola, där vi mötte studenter som var oerhört skickliga, även de var ganska tysta. Vi åt lunch i skolans matsal, korv med blaskig östtysk öl. Affärerna var tomma, gatorna öde, brunkolslukten påtaglig, staden hade konserverats och tillslutits som en burk inlagd saltgurka. Jag hann tillbaka till västsidan några minuter i tolv, visumet gick ut vid midnatt. Det var en oerhört dyster upplevelse.
För några år sedan besökte jag en annan delad stad, Nicosia. Där grekcyprioter, turkcyprioter och turkar lever i en åtskild värld. Numera kan man passera över till turksidan, men grekerna gör sig inget besvär. Varför ska vi visa pass för att komma in i vårt eget land? löd den ständiga frågan. Ja, varför? Ytterst få greker visar någon aggression mot turkcyprioterna som de levt tillsammans med i hundratals år. Däremot har man inte mycket till övers för alla de turkar som skeppades in från Turkiet, för att fylla ut nordsidan efter oroligheterna på 70-talet.
Cypern är ännu ett exempel på etnisk rensning där olika folkgrupper flyttas hit och dit, för att lösa makthavarnas ekvationer. Nåväl, jag tror att det finns hopp. Invånarna pratar om en lös federation, och ett gemensamt styre, där de olika folken har representanter i ett gemensamt parlament. Kanske blir det verklighet en dag? Allt är möjligt, det vet jag som för 20 år sedan promenerade i en mörk sluten stad, som blott några månader senare öppnades upp. Förändringens vindar blåste över världen. Sovjetkommunismen och maoismen sopades bort, 90-talet blev symbol för framgång och frihet, medan 00-talet återigen i allt högre grad blickar tillbaka mot slutenhet, övervakning och överstatlighet, numera i en västerländsk tappning.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, berlin, muren, kalla kriget, cypern, nicosia
