Det glödande sossehatet!

Sossehatet är ett begrepp i Sverige, och då talar jag inte om de små koleriska missnöjesyttringar vi alla kan häva ur oss. Nej, jag pratar ett glödande hat, som eventuellt har resulterat i en mördad statsminister och en mördad utrikesminister.

För att reda ut begreppet bör vi gå ca 100 år tillbaka i tiden. De fordom fattiga arbetarna började få bättre standard, och viljan till kommunistisk revolution blev allt svagare. En marxistisk falang avisade kravet på revolution, och började arbeta med lagliga metoder, opinionsbildning, fria val och parlamentarism. Målet var dock detsamma, ett socialistiskt samhälle. Avhopparna kallades revisionister, sedermera socialdemokrater. Därefter flöt det en hel del vatten under broarna; socialdemokrater i alla länder mjuknade, och avlägsnade sig allt mer från Marx.

Det började förmodligen med Olof Palme, hans radikala stil och viljan att fullfölja socialismens samhällsbygge skilde sig markant från Tage Erlanders politiska lunkande gång. Palme, en karismatisk världsvan högborgerlig akademiker, marknadsförde sig själv som fredsduva; hans uttalanden mot USAs krig i Vietnam var synnerligen hårda.

Överlag betraktade han Sovjet och USA som lika goda kålsupare, samtidigt som ett hemligt militärt samarbete med USA garanterade vår säkerhet. Detta hindrade inte honom från att besöka bl a Castro på Cuba och uttala sig positivt om både honom och landet.

Det kontroversiella införandet av löntagarfonderna delade landet, många var rädda för att Sverige skulle bli allt mer socialistiskt. Till och med inom det egna leden fanns det en stark motvilja, vi kommer ihåg Kjell Olof Feldts rim: ”Löntagarfonder är ett jävla skit. Nu har vi baxat dem ända hit”.

Palme hade en praktisk politisk sida som gick tvärs emot idealen; fredsduvan hjälpte t ex Bofors att sälja kanoner till Indien, och tog aktiv del i affärsförhandlingarna. Han anklagades för att ha varit delaktig i en osmaklig bordellhärva på 70-talet, den sk Geijeraffären. Han beskrevs vidare som knarkare, mentalsjuk, rysk spion, vänsterprasslare, skattefifflare etc. Bilden av Palme är komplex; många av anklagelserna är ren svartmålning och hatkampanjer. Min avsikt är inte att utreda vad som är sant eller falskt. Vi kan förmodligen enas om att han inte var den mest folkkäre politiker vi haft.

Efterträdaren Ingvar Carlsson hade en helt annan profil. Även om han inte utsattes för samma typ utav hatkampanjer som Palme så svartmålades hans ämbetsperiod. Följande har sagts om Ingvar Carlsson (av Rolf Englund):

Ingvar Carlsson började som skolminister och raserade skolan. Därefter blev han bostadsminister och genomförde miljonprogrammet. Efter det förstod väl Palme att Carlsson var för riskabel och satte honom som framtidsminister att ordna seminarier under ledning av Anders Isaksson. Men så blev Ingvar Carlsson statsminister och som sin första åtgärd gjorde han Hans Holmér till spaningsledare.

Därefter ledde han en regering som släppte loss kreditregleringen samtidigt som han band kronan till den fasta växelkursen och skapade 80-talets överhettning och utlandsutlåning. Därefter försvarade han den fasta kronkursen sida vid sida med Carl Bildt. Därefter gjorde han Göran Persson till finansminister. Därefter lurade han, tillsammans med Carl Bildt och Marit Paulsen, svenska folket att rösta för EU under förevändning att EMU inte alls ingick i EUs Maastrichtavtal.

Som sista åtgärd försökte han göra Mona Sahlin till sin efterträdare. Få personer torde ha tillfogat det svenska samhället så mycket skada som Ingvar Carlsson. Hur dum han är framgår bl a av följande citat:
I den 1983 reviderade upplagan av boken ”Vad är socialdemokrati?” höll de /Ingvar Carlsson och den annars förträffliga Anne-Marie Lindgren/ fast vid uppfattningen att:

”såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.”

Hårda ord – varav det mesta är sanning för vissa och lögn för andra – förutom den ekonomiska överhettningen i slutet på 80-talet. Vi vet att den socialdemokratiska regeringens politik bidrog till krisen, som den borgerliga regeringen fick på halsen. Ledande socialdemokrater erkänner sina misstag. Annars är det ofta socialdemokrater som skyller krisen på regeringen Bildt.

Jag tänker inte gå in på djupet gällande Göran Perssons liv och gärningar. Det är alltid lättare att skapa en helhetsbild i efterhand. Framtidens dom kommer förmodligen att bli ganska hård, gissningsvis kommer det att handla om de s k skandalerna, maktfördelning, utnämningspolitik, arbetsmarknadspolitiken etc. Perssons burdusa ledarstil och förkärlek för dyra husbyggen retar många, även om hatkampanjerna mot honom inte kan jämföras med de som Palme utsattes för.

Sammanfattningsvis tror jag sossehatet har sin upprinnelse i rädslan för socialistisk planekonomi parat med politikerförakt. Lägg till en stor dos borgerlig uppgivenhet, då socialdemokraterna oftast vinner valen, samt den självsäkerhet (arrogans?) som ofta blir resultatet när ett parti haft makten under en lång tid. Genom ödesdigra misstag, personliga tillkortakommanden och otydlighet har socialdemokraterna själva lagt grunden för sossehatet.

Det socialdemokratiska samhället har stor makt över medborgarens vardagsliv och ekonomi, många upplever detta som ytterst obehagligt och orättfärdigt. Vid depressioner eller psykisk ohälsa kan regeringskritiska åsikter gå över styr, och plötsligt blir ”sossarna” roten till all ondska.

Fröet till hatet har såtts av hatobjektet. Ett modernt arbetarparti måste göra upp med sin samtidshistoria, tydligt klargöra sin nuvarande inställning till socialismen, och tydligt ta avstånd från tidigare ståndpunkter. Socialdemokraterna borde ifrågasätta samarbetet med vänsterpartiet, som är ett radikalt ytterlighetsparti med få sympatisörer. Den moderna arbetarrörelsen har mer gemensamt med det borgerliga blocket än med vänsterpartiet, vilket avslöjas av alla s k ”uppgörelser” med c & fp.

Vi hånskrattar och avfärdar rättshaverister som vägrar köpa inhemska varor, eftersom de är tillverkade ”sossearbetare”, eller åt galningen som på fullt allvar menar att ALLA sossar går på bidrag. Myterna är många, och de är sprunga ur ett samhällsklimat där TV och radio var en statlig angelägenhet ända fram till 1992, ett samhälle där unga forskare mer eller mindre frivilligt tvingas baka in ”genusperspektiv” i sina avhandlingar, ett samhälle där stora delar av befolkningen är arbetslös eller bidragsberoende, där myndighetspersoner tillsätts pga partibok, där regeringen är fiende med näringslivet, där småföretagare betalar över 60% i skatt. Kanske är det inte så konstigt att en och annan medborgare tappar besinningen?

Andra bloggar om: socialdemokraterna, samhälle, politik, intressant