Det liberala trädets sammanflätade grenar

De tidiga klassiska liberalerna (whigs) dök upp redan i mitten av 1600-talet i England, med John Locke i täten. De klassiska liberalerna motsatte sig monarki och envälde, de eftersträvade maktdelning, medborgerliga rättigheter, religionsfrihet, samt en friare marknad.

Dessa tankar skulle få stor spridning ca 100 år senare bl.a i skapandet av den amerikanska konstitutionen.

Locke betraktade den nyfödde människan som ett tomt blad, i motsats till dåtidens ödestro och arvsläror. Att betrakta människan som ett oskrivet ark var en god strategi för att få folk att vakna och våga tro på sina förmågor. Även om förhållningssättet inte var helt korrekt. Idag har vi större kunskap om DNA etc, och vi vet att både arv och miljö är bidragande till vår utveckling senare i livet.

I slutet av 1800-talet föddes en ny frihetlig rörelse, socialliberalismen. Fokus byttes till att uppnå social rättvisa, införa fria och allmänna val, och man kunde tänka sig att inskränka marknadskrafterna för att uppnå sina mål. Ateismen, modernismen och den sociala ingenjörskonsten såg också dagens ljus.

Detta var ett stort brott i liberalismens historia. Och det var socialdemokrater, liberaler, mittenpartier och kristdemokrater som anammade dessa nya idéer. Ofta var det blott en gradskillnad mellan deras politiska gärning.

De som inte steg på det nya rättvisetåget kallades rätt och slätt för konservativa, fast många av dem i grund och botten var klassiska liberaler, dvs den ideologi som dominerade den frihetliga sfären tidigare. Kvar på perrongen blev också rojalister samt liknande konservativa och traditionalistiska grupper.

Nästa brott i det frihetliga trädet kom ungefär 1970 då libertarianismen och nyliberalismen såg dagens ljus. Här försökte man skapa en frihetlig ideologi som på det ekonomiska planet gick tillbaka till de klassiska liberalerna, medan man accepterade kulturradikalism och s.k livsstilsliberalism. Man bejakade abort, sexuell frigörelse, ungdomskult, drogliberalism, öppna gränser etc etc. Libertarianerna blev en slags högerns hippies.

Tyvärr lyfte libertarianismen aldrig riktigt, den förblev en marginell rörelse, även om förespråkare som Milton Friedman belönades med Nobelpriset. Däremot påverkade libertarianismen långsamt de socialliberala och konservativa som i sin tur bejakade tankar om frihandel, fria marknader, öppnare migrationspolitik etc. Men någon verklig libertariansk/nyliberal rörelse fick vi aldrig se.

Libertarianerna fjärmade sig både från socialliberaler och konservativa/klassiskt liberala, både vad gäller förhållningen till marknaden men även vad gäller synen på kultur. De var mer radikala, de ville gå mycket längre.

Vi kan fortfarande se en grov uppdelning inom den liberala sfären, de som lutar åt tanken om social rättvisa, de som är kulturkonservativa, och de som är kulturradikala.

Alla delar däremot tanken om en (relativt) fri marknad, vilket är intuitivt korrekt, eftersom fria marknader visat sig vara det allra bästa sättet att bota fattigdom och skapa rika nationer.

Den största skillnaden handlar om kultur, religion och livsstil. Kulturradikalism och progressivism yttrade sig först som en slags framtidsoptimism och vetenskapstro, men blev snart tvångsmässig i sitt behov av att riva ner det gamla och omfamna det nya.

Idag ser vi allt fler frihetliga personer som motsätter sig progressivismen, de kallar sig istället klassiska liberaler, konservativa etc. Även idén om öppna gränser ifrågasätts, samt nationalstatens nedmontering, likaså kulturradikalismen och alla dess yttringar.

Samtidigt vill många frihetliga fortfarande bejaka allas skiftande åskådningar – de är fast övertygande om att folk ska få välja sin livsstil helt fritt – fast inte på deras egen bakgård. Gör var du vill, men inte här. Detta är på många sätt och vis frihetens paradox.

Ett dylikt tankesätt skjuter in en kil i tanken om det universella samhället, en gemenskap som ska tilltala alla. Och idag är det en betydande del av de frihetliga som istället ropar efter mindre självstyrande kommuner och städer, där folk med liknande idéer kan samlas och bygga ett samhälle som de uppskattar, utan att bli störda av andra som vill bryta ner deras idéer.

Vi behöver inte gilla varandras tankar, vi behöver inte ens umgås med varandra. Kommunisten kan bygga sitt socialistiska paradis i grannkommunen, men lämna alla andra ifred. Och detta gäller för alla andra ideologier, religioner och kulturer också.

Givetvis finns det en del som skruvar på sig inför dessa idéer. Tanken om den stora universella staten är långt ifrån död, den frodas och växer sig allt starkare. För många är det självklart att vi bör enas kring en kultur, en värdegrund, ett sätt att leva.

Frågan är hur frihetlig tanken om universalism egentligen är? Att flytta långt bort med likasinnade och starta en nytt samhälle, det är nog något av de mest frihetliga man kan tänka sig. Detta är det centrala temat i en av mest frihetliga romaner som skrivits, Ayn Rands Atlas shrugged. Medan enhetskulturer och påtvingade värdegrunder mest påminner om totalitarism och social ingenjörskonst.

Kanske är det just denna tvist som kommer att skilja framtidens liberala rörelser åt? Och frågan är om liberalismen ens är en specifik ideologi längre, utan blott en anfadern till väldigt olika barnbarn?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.