Det självreglerande samhället

Allt fler personer med frihetlig livssyn kallas sig anarkokapitalister eller volontärister. De kan inte ens tänka sig en liten begränsad stat, utan vill organisera samhället utifrån polycentrism, dvs många små privata/kooperativa institutioner eller individer som konkurrerar och samarbetar med varandra, men ingen blir stor nog att ta över alltihopa, och bli en stat. I syfte att främja människans frihet och utöka möjligheten att välja det liv man vill leva.

Kritikerna pekar på den högst subjektiva skillnaden mellan att betala skatt till staten eller att betala en frivillig avgift till exempelvis en grannskapsförening. Frivilligheten består oftast i att man kan flytta därifrån, och betala till en annan förening. Det positiva är att vi håller oss på en låg nivå, det är lättare att flytta mellan grannskap, än mellan länder, vilket vi skulle tvingas till om vi ville byta skattesats.

Samhällen med liten eller obetydlig statsmakt bjuder givetvis på mer valfrihet och frihet. Men även mer ansvar och tillika större möjligheter att bygga upp ett liv på det sätt vi behagar. Detta passar folk med idéer, entreprenörer, särlingar, tänkare, eller vem som helst egentligen som vill vara i fred från statsmaktens manipulation och krav.

Vad har vi då för möjligheter att skapa en dylik anarkokapitalism? Anarkismens svåraste utmaning är att varje “polycentrisk del” helst bör vara självreglerande och autonom. Och inte växa på andras bekostnad, eller ta över, eller söndra den övergripande anarkin.

Detta kan uppnås genom att alla är exakt lika stora och lika starka, dvs total balans, eller total ideologisk övertygelse mellan grupperna. Svårt att bibehålla över tid dock.

Somliga tror också att en anarkokapitalistisk ordning per definition är självreglerande, att alla håller koll på varandra av ren självbevarelsedrift, en slags spontan självreglering. Då gäller det att ingen somnar på sin vakt.

Eller att det finns en utomstående kraft som upprätthåller ordningen, men endast ingriper i nödfall då själva ordningen hotas. Katolska kyrkan har varit en sådan upprätthållande kraft under medeltiden, då det fanns mängder av småstater med skilda lagar, seder och bruk. Även de tyska kejsarna utgjorde en övergripande auktoritet på myllret av smånationer, men då börjar vi snabbt närma oss begreppet stat eller överstatlighet.

Det finns även andra vägar, en är att hävda att det finns en högre rätt, typ “naturlig ordning”, som man inte kan bryta mot, då måste alla andra gemensamt gå emot avfällingen. Ytterligare en variant är att hävda att det finns en “gudomlig lag”, som på liknande premisser ingen får lov att bryta emot.

Under senare tid så finns det också folk som menar att tekniken kommer att hjälpa anarkisterna, att man därigenom kan skapa och bibehålla autonoma nivåer, typ kryptovalutor, dark web etc.

Min högst personliga tolkning av allt detta är, att så länge anarkismen inte kan lösa problemet med självreglerad autonomi, så befinner man sig i ett idémässigt underläge. Därutöver har vi väldigt få exempel på verkliga anarkokapitalistiska samhällen, även om några har haft polycentrisk lagstiftning, frihet från auktoriteter, jämlikhet, frivilliga samhälleliga avgifter – så är det sällan man haft allt på en och samma gång, under en längre tid över en större geografisk yta.

I den mån ett statslöst samhälle blir verklighet så handlar det framförallt om smånationer och friköpa landområden, dit entusiaster från hela världen reser för att bosätta sig. Det blir ett ideologiskt projekt, och kommer förmodligen att fungera under åtminstone en generation, då invånarna delar idévärld och har en passion för projektet.

Och det kan bli en trend, i en värld där de politiska slitningarna blir allt hårdare, att vi helt enkelt delar på oss. Där grupper som delar liknande visioner slår sig samman och bygger egna regioner och kulturer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.