Alltför ofta hör jag folk som förringar den senaste tidens bombdåd. Man tar upp exemplet med nattklubben Fontainebleau i Stockholm som sprängdes på 1980-talet. Det hände minsann sånt här förr i tiden också, säger de. Och fortsätter med att Sverige är ett av de tryggaste länderna på jorden oavsett sprängningarna.
Själv kan jag inte låta bli att fascineras av hur många bomber som sprängs i Sverige. Senast i områden mellan Gärdet och Östermalm där porten och bilarna utanför flög i luften. Området såg ut som en krigszon. Förra året hade vi över 99 bombdåd fram till november enligt SVT, vilket anses vara en fördubbling jämfört med året innan.
Konstigt då att vissa människor har tagit det som sin livsuppgift att tona ner den här typen av händelser. De relativiserar, omskriver och pekar på enstaka liknade fall som utspelat sig förr om åren. Och så berättar de hur bra och tryggt det är i Sverige.
Det är viktigt att omgivningen inte oroar sig, att adrenalinet hålls på en jämnlåg nivå. Att bilden av det trygga Sverige hålls intakt.
Om jag bodde kvar i Sverige skulle jag nog oroa mig. Och fråga mig själv vad som händer, och huruvida polisen har kontroll på läget? För det som händer är ovanligt, det har nog aldrig skett så många bombdåd så ofta som det sker nu. Någonsin. Förmodligen inte i något land under fredstid. Att förringa saken skvallrar snarare om någon slags sinnesförvirring. Ungefär som att svart var vitt, kallt var varmt, och sanning vore lögn.
