Det vackra folket

Svenskarna är det vackra folket. Om detta är de flesta överens. De är högresta, blonda, kloka, lågmälda och bor i världens rikaste och framgångsrikaste land.

Många andra nationer ser med beundran på svenskarna och deras samhällsbygge. Hela världen känner till Volvo, Ericsson, Abba och Ingmar Bergman.

Utbölingar välkomnas och ges plats i de svenska stugorna, så länge de inte gör för mycket väsen av sig. Och svenskarna är mer toleranta och ödmjuka än andra, det har de råd med, ty utsikten från de höga hästarna är både vacker och vidsträckt.

Man har överseende med avvikelser och märkligheter, såsom Tolkiens alver finner hobittarna lustiga och underhållande. Men småfolket kommer aldrig att på allvar tas upp i alvernas skara, gränsen är både obefintlig, tillika gjuten i stål.

Sverige är ett vackert och märkligt land, som man både älskar och hatar. Kylan och mörkret bedövar ens själ, renar och helar, plågar och späker. De ödsliga vidderna, de tomma ögonen, de tysta och självsäkra, de vackra och överlägsna.

Att i grunden förändra detta land, att omstöpa och omforma det är förmodligen inte lätt. Och kanske inte heller önskvärt.

Nordens Atlantis, urhemmet för det ljusa och vackra, det rättrådiga och genomtänkta. Den hemliga och förbjudna självbilden, det som alla vet, men ingen pratar om.

Skamliga tankar i skuggan av 30-talets skallmätningar och fascistparader. Men hur länge kan man skämmas över att vara vacker och framgångsrik? Och vilken plats har svenskarna i morgondagens värld – blonda ingenjörer, solidariska världsmedborgare, krigarkonungens drabanter – eller tatuerat vitt trash?

Det är svårt att tänka sig vikingarnas och Gustaf II Adolfs land som smutsigt, fattigt och efterblivet, befolkat av obildade bönder. Inga städer att tala om, träsk, skog och sten. Enkla trähus och iskallt om vintern. Isolerat och avlägset. En fjärdedel av befolkningen emigrerade till Amerika, sökte nya möjligheter och utmaningar.

Så var det i Sverige för 100-200 år sedan. Den underbara resa som landet sedan företog var knappast ett utslag av en överlägsen ras, ty då hade man inte varit fattiga och efterbliven till att börja med, utan det handlade om rätt beslut under rätt tid.

Öppenhet, avregleringar och god ingenjörskonst i slutet av 1800-talet satte Sverige på kartan och byggde landets ekonomi. Det var välståndet som skapade självsäkerheten och överlägsenheten.

Svenskarna bytte åkerlapparna mot fabriker, öppnade sparkonto på banken. De vågade sig ut i världen, semester på Mallorca, uppassade av den fattiga men glada lokalbefolkningen.

Några hundra år tidigare var det dessa tjänare som härskade på havet, och koloniserade länderna bortom Atlanten. Medan några andra av Medelhavets fattiglappar uppfann demokrati, geometri och arkitektur.

Olika faller ödets lotter, i olika tider, till synes orättvist fördelade.

Och givetvis kan vi bättra på ödet genom goda lagar, utbildning, handlingskraft och uthållighet. Men det är inget som  kommer gratis, varken då, nu, eller imorgon.

Svenskarna talar ibland om fornstora dagar, men de vet att deras tid är nu, omfamnade av industrialism, modernism och framtidstro. Men inte ens en stjärna lyser för evigt, och det som tar ett sekel att bygga upp kan raseras på några få år. Och herrarna blir tjänare, rikedomarna skingras för vinden, och några andra rider de höga hästarna långt borta i fjärran land.