Efter kunskapssamhället

Vi brukade referera till västvärlden som den fria världen, i motsats till Sovjetunionen, Östblocket, Kina etc. Och det fanns en flytande period omkring 1945-2000 då många människor i väst uppnådde en osedvanligt hög nivå av frihet, både ekonomiskt men även vad gäller personlig integritet.

Vi blev inte muddrade vid flygplatsernas passkontroller, bankkonton och privatkorrespondens var en privat angelägenhet. Skatteverket och andra myndigheter höll sig på ett behörigt avstånd. Det krävdes beslut från åklagare för att avlyssna och bryta medborgarnas personliga integritet. Och yttrandefriheten hade långt färre begränsningar än idag.

Samhället byggde på meritokrati. Begåvning, kunskap och erfarenhet premierades. Och det passade bra i ett samhälle där forskning och framsteg var ledstjärnor. Under en period gjorde vi allt större tekniska avancemang, men efter månlandningen och introducerandet av kommersiella jetflygplan, så avstannade utvecklingen en smula.

De framsteg vi ser idag härrör från data och informationsteknologin, men även där verkar det som att datorerna inte blir märkbart snabbare längre, och apparna i våra telefoner löser inte längre några stora vardagsproblem.

Överhuvudtaget bör vi fråga oss om data och it-egentligen hjälper oss så mycket? Förr i tiden lämnade man över en bunt med inbetalningskort till postkassörskan så lade hon in betalningarna och tog emot dina pengar. Nu kan du i och för sig göra allt detta hemifrån, men det är du som får knappa in alla uppgifter och sköta administrationen. Och månlandningarna skedde med mindre datakraft än vad en modern smartphone har.

Vi är alla ihopkopplade via sociala medier, men vi känner att bakgrundsbruset och folks påträngande åsikter ibland stör mer än de tillför. Data och it-utvecklingen handlar kanske mer om nöje och eskapism, än om att lösa verkliga problem så som glödlampan, tvätt- och diskmaskinen, bilen och dammsugaren gjorde.

Våra passagerarplan är fortfarande märkligt lika de som skapades i slutet av 1960-talet, för omkring 50 år sedan. Notera att det tog drygt 40 år mellan bröderna Wrights första flygplan av trä och segelduk – och det första stridsflygplanet med jetdrift, Messerschmitt Me 262. Den firade innovatören Elon Musks elbilar och raketer bygger inte heller på någon revolutionerande teknik. Utan blir snarare en pinsam påminnelse om hur långsamt utvecklingen går nuförtiden.

Vi noterar också att många kända och firade personer alltmer saknar begåvning och erforderliga bakgrundskunskaper. Attityd, lösa åsikter, mode, trender är viktigare än fakta. Vid diskussioner är det vanligt att man angriper källorna istället för företeelsen. Även i skolorna så gräver vi inte längre lika djupt, utbildningarna blir allt grundare. Våld och kriminalitet på gator och torg negligeras och förminskas. Världen blir en alltmer obegåvad och otrevlig plats.

Är detta möjligen början på det postmeritokratiska samhället, skönjer vi kunskapssamhällets efterföljare?

Om utvecklingen och framstegen avstannar, då faller vår gudom Vetenskapen från sin tron. Därmed blir inte heller utbildning och kunskap lika viktigt. Då kanske det är viktigare med rätt frisyr och kläder, samt åsikter som bygger på massrörelser och attityd, mobbvälde än verkliga fakta?

Några få fortsätter att bygga vidare på den verkliga världen, och ibland läser vi om att fusionens gåta snart är löst osv, men de är inga hjältar längre. Istället vill många av oss leva ett enklare liv, rensa ut alla plaster från köket, ställa bilen och undvika flygresor. Det är en gråare, mer inskränkt och olyckligare värld vi ser. Där ensamhet, ångest och den tappade framtidstron skapar ett tomrum, som vi inte förmår att fylla.

Stöd det fria ordet!
Alla pengar går oavkortat till att utveckla tidskriften. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Första gången någon snokade i handbagaget när jag skulle flyga inrikes var 1982. Jag reste ragg och blev ännu intressantare för kontrollanterna då och höll på att missa planet. Otaliga flygresor senare har jag tyckt mig märka att de forna östländernas inklusive Skandinaviens kontrollanter varit mycket mer nitiska för skitsaker än de i Sydeuropa och framförallt i Asien; Kinas och Thailands stenansikten undantagna (militärdiktaturer båda). Värst hunsade blev vi en gång i Amsterdam, mjukast och smidigast var det i Indonesien och Malaysia.