Ekonomisk demokrati?

Ibland anklagas näringslivet för att vara odemokratiskt. Med ägare och styrelse i toppen har arbetarna inte så mycket att säga till om. Vore det inte bättre med samägda företag, kooperativ, där alla arbetare var delägare och hade en röst vid viktiga beslut?

Ja, varför inte? I en liberal demokrati står det var och en fritt att starta samägda företag där alla får vara med och bestämma. Företagandets stukturer är inte skrivna i sten, det finns en mängd olika sätt att driva och utveckla en näringsverksamhet.

Varför finns det då så få samägda företag?

Alla inblandade skulle först och främst behöva ta ett banklån, om företaget är beroende av investeringar; arbetarna skulle därmed bli skuldsatta från dag ett. Därefter tar det mödomsamma arbetet vid med att bygga upp verksamheten, vilket kan ta många år. Om företaget därefter blir framgångsrikt kan arbetarna ta del av vinsten, samt ta in fler arbetare/delägare.

Om affärsidén inte håller, om företaget visar sig bli en flopp, då blir alla arbetarna skuldsatta, samt utan lön. Och även om företaget initialt lyckas, kan lågkonjunkturer och andra problem skapa enorma utmaningar. Om vinsten blir lägre än väntat måste alla arbetarna solidariskt gå ner i lön. Kanske tvingas man t.o.m köpa ut några av kollegorna, vilket givetvis tär på den redan ansträngda kassan.

Problemet med kapital skulle möjligen kunna lösas med skattepengar, men det är inte så populärt att staten satsar miljarder på högriskprojekt, och ev. förlorar sina investeringar. Det finns viktigare saker som vård, omsorg, utbildning, rättsväsende, vilka utgör statens kärnområden.

Själva ledningsarbetet skulle också bjuda på en del utmaningar, när tusentals arbetare med olika idéer vill påverka, måste man förmodligen ändå tillsätta en slags ledningsgrupp av praktiska skäl, som står för det dagliga styret. Då naggas demokratitanken i kanterna, och det samägda företaget börjar likna ett traditionellt företag.

Dessa är några av anledningarna till varför vi ser så få samägda, ”demokratiska” företag. Demokratin i denna form kan upplevas som meningslös, eftersom risken och insatsen är för stor. De flesta av oss vill inte riskera månadslönen, vi har barn, familj och massor av räkningar att betala. Då är det bättre att skriva kontrakt med en vanlig arbetsgivare, och lämna denne ifall misstycke uppstår, och söka sig vidare. På arbetsmarknaden röstar vi med fötterna.

Att leda ett företag är dessutom svårt, eftersom det krävs särskilda erfarenheter eller utbildning för att ta både taktiska och strategiska beslut, därför överlåter de flesta av oss besluten till en kompetent ledningsgrupp.

Anledningen till att det kapitalistiska systemet har varit så framgångsrikt är att kapitalägarna tar risken. Arbetarna behöver inte skuldsätta sig, och de får lön även om företaget ibland går dåligt vid uppstart eller lågkonjunktur. Om verksamheten dras med alltför stora förluster så tvingas ägarna iof att permittera anställda, men detta görs inte av ondo, utan för att företaget ska överleva och att de kvarvarande anställda ska få sina löner.

Det som stör många är att företagare och kapitalister ibland tjänar enorma belopp. Varför inte dela med sig till de anställda? Är detta inte höjden av orättvisa? Varför är deras arbete mer värt än mitt?

Orättvist kan tyckas, men då har företagarna tagit risken, som annars tillfallit arbetarna, och satsat enorma belopp, tid, ansvar för att få verksamheten att fungera. Och det är klart att deras belöning måste värderas därefter. Dessutom tjänar flertalet företagare inte astronomiska summor, många dras med förluster; och denna börda vill de anställda oftast inte dela.

Även om jag är liberal och förepråkar fria marknader vill jag poängtera att det inte finns något självändamål med kapitalism, om ett bättre eller rättvisare system skulle dyka upp, varför inte? Jag tror dessutom att samägda företag skulle kunna bli verklighet, men det kräver väl utvecklade strukturer och strategier – något som vänstern skulle kunna ägna sig åt att utveckla, istället för den flegmatiska kulturkritik som blivit dess signum.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, demokrati, ekonomi, företag, företagande