Elbrist och teknokrati

Elbrist och teknokrati 1

Att satsningarna på vindkraftverk och solpaneler skulle leda till elbrist var inte oväntat, eftersom de bägge räknas som kompletterande energikällor. Det produceras ingen el under natten av solpanelerna, eller när det är vindstilla i vindkraftsparken, när rotorbladen frusit fast eller behöver service. Ska vi klara oss utan olja och kol, så är och förblir kärnkraft och vattenkraft oumbärligt.

Att i det här läget lägga ner kärnkraftverk, samtidigt som befolkningen ökar pga invandring, är ogenomtänkt och bygger på murkna ideologiska ställningstaganden. Vi kan inte värma oss med ideologier under de kalla vintermånaderna. Vi behöver el.

Det paradoxala i sammanhanget är att vi hela tiden blir allt mer beroende av el. Numera görs de flesta betalningar elektroniskt i Sverige. Kontanterna lever på lånad tid. Om elen går ner så finns det plötsligt inga pengar. Hur ska vi då köpa mat, kläder och annat?

Och även om den finansiella revolutionen med Bitcoin i spetsen är intressant, då den utmanar centralbankernas monopol; samma sak här, utan el finns det inga Bitcoins.

Det finns inte heller sociala medier, sökmotorer, Wikipedia, Netflix, elbilar, övervakningskameror, uppvärmning, trafikljus, varmvatten, spisar, lampor och mycket annat. Även systemen för vaccinationspassen kommer att slås ut i de länder som beslutat sig för att införa dylikt elände. Och ett socialt kreditsystem kommer inte heller att fungera, och inte några andra register och dokumenthanteringssystem. Vi kommer inte att kunna ha möten via Zoom, Teams eller Skype. Medierna och deras nyhetsrapportering tystnar också. Även papperstidningarna försvinner, eftersom tryckpressar behöver el. Samma sak med fabriker, kontor, sjukhus, vårdhem och skolor.

Kanske klarar man sig bäst ute på landet, där det finns ved och dieselgeneratorer? Samt ett rikligt tilltaget förråd av livsmedel och andra förnödenheter.

Vi ser en samhällsutveckling som å ena sidan blir allt mer elberoende, men å andra sidan allt mer ignorant vad gäller basala samhällsfunktioner och infrastruktur. När byggdes det ett nytt kraftverk senast? Flygplatser, motorvägar, broar? Och det offentliga rummet förfaller, blir fulare och mer osäkert. Den råa betongen vinner mark på de konstfullt ornerade fasadernas bekostnad. Klottret, soporna och oordningen breder ut sig i storstäderna. Många känner sig inte längre hemma.

Vi lever här och nu, utan holistiskt tänkande, som om mikroprocessorer hade ett eget liv, utan den feta och värmande elen från kraftbolagen. Och snart ska vi bygga en virtuell värld, där vi inte ens behöver gå ut längre, utan kan tillbringa hela livet i vardagsrummet, ständigt uppkopplade. Det är en dystopi jag målar upp, men av någon anledning kan jag inte låta bli att skratta. Verkligheten överträffar ibland satiren.