De orättfärdiga arvingarna


De orättfärdiga arvingarna 1Både jag och många andra har skrivit om det magiska året 1968, som symboliseras av ungdomens uppror, vänsterrörelsens framväxt, kulturskifte, jämlikhetssträvan och framförallt tillkomsten av en ny elit.

Ofta brukar man prata om att vänstern marscherade in i akademier, media och institutioner. De tog över det mesta, förutom möjligen delar av näringslivet och militären.

Hur kunde då en arbetarrörelse plötsligt göra sig själv till en ny elit och relativt snabbt ta över ett samhälle?

Svaret på den frågan är att det inte var en arbetarrörelse. Ungdomarna som var tongivande 1968 var universitetsstudenter från medel- och överklassen. Den marxism som predikades i slutet av 1960-talet var annorlunda mot den som predikades 100 eller 50 år tidigare. Kanske kan det förklaras med att 68-rörelsen ursprungligen var en freds och frihetsrörelse, som vänstern försökte kapa, men för att göra det så krävdes många eftergifter åt de ursprungliga tankarna.

Det var helt enkelt den gamla elitens barn som tog över under upprorsliknande former.

Mycket handlade om själva tidsandan; man var radikal istället för konservativ, man trodde mer på individualism och den fria viljan – istället för plikt och lojalitet gentemot familj, kultur och gamla värden. Samtidigt som det fanns en kritik gentemot allt det nya som den tidigare generationen skapat, modernismen och fabrikssamhället. Istället fick vi en grön våg, och man började vurma för äldre charmig arkitektur, gamla stadskärnor med kullerstenar istället för förorter och motorvägar.

Men eftersom aktivisterna ofta var högutbildade storstadsbor så hade de ringa kontakt med skogar, sjöar, hav, åkrar och ängar. Deras bild av naturen var ofta idealiserad och romantisk. De förstod varken bönder eller arbetare. Ofta såg man istället ner på dem, de var white trash som bodde i obygden och det var tillåtet att håna och förringa dem.

Ett samhälle är aldrig mer än sin elit. Det vanliga folket vill mest bli lämnade i fred. Det är eliten som skapar, utvecklar och bygger. Och jag avser inte att vara nedvärderande här, de flesta människor vill inte tala inför stora grupper, styra och ställa och ta stort ansvar. Att inte söka medlemskap i elitklubben är inget dåligt, de flesta är inte medlemmar och kommer aldrig att bli det.

Den nya eliten blev mer världsfrånvänd än den gamla. Aktivisternas föräldrar var ingenjörer, läkare och lärare. De trodde på ordning och reda, fakta och sanning. Medan den nya eliten var kritisk, relativistisk och intuitiv. Egenskaper som förmodligen inte passar den som ska vara samhällsledare och initiativtagare. De såg inga krig att vinna, gränser att korsa, äventyr att söka. När det yttre föreföll begränsat så sökte man istället den inre resan.

Eftersom det inte längre fanns några fasta sanningar i tillvaron så blev gruppen och grupptänkandet essentiellt. Alla aktivister var konstant tvingade att ta tempen på varandra för att veta vad som gällde för stunden. De blev ytterst känsliga för förändringar i den politiskt korrekta gruppmanualen, och de kunde snabbt reorganisera sig inför nya budskap och idéer, så länge den kom från den godkända gruppen.

Under 1980-talet, som sammanföll med 68-generationens familjebildning och barnuppfostran, tog en högervåg över världen med Thatcher och Reagan i spetsen. Revolutionen och omvälvningen av samhället tog en paus.

Men alla de här idéerna kom tillbaka i en mer dekadent form under 2000-talet. Eliten kämpar inte längre för att homosexuella och minoriteter ska få samma rättigheter inför lagen, utan de strider för att andra individer ska acceptera dem på ett personligt plan. Vi har också aktivister som vill utföra könskorrigerande operationer på minderåriga. Samt en extremt överseende attityd när minoriteter bränner, stjäl och skapar upplopp. Förstörandet av konstverk och trafiksabotage i koldioxiderna namn. Vi har också sett kampanjer som gör gällande att kvinnor aldrig ljuger vid övergreppsanklagelser, och krav på att domstolarna anpassar sig och automatiskt dömer till kvinnornas fördel. Och tung radikal aktivism och påverkan från näringslivet, i form av annonskampanjer, formgivning och branding. Därutöver politiker och medier som också ofta stöttar aktivisterna.

Vi har gått från att kräva rättvisa inför lagen – därefter subventionera och kvotera – till att slutligen särlagstifta, personligen acceptera gränsöverskridande individer och parallellsamhällen.

Vad som händer nu är egentligen en parodi på 1968-rörelsen, i en överdriven och urartad form, men i grunden en liknande strävan efter rättvisa. Och den här nya rättvisekampen har fått närmast religiösa undertoner. Det vackraste och finaste man kan göra att stötta bögar, flyktingar och missanpassade. Fast helst utan att träffa dem själv, utan det är godhet på avstånd som gäller, mest som en attityd och helgande välgärning som kanske kan ge någon slags poststrukturell frälsning. Allt godkänt och betalt av fondförvaltare och storföretag, som likväl törstar efter att få godhetspoäng och fördelar på den nya spelplanen.


Följ oss!