En gång i tiden besökte vi månen – nu kan vi inte ens räkna rösterna i ett val

Sprid!
En gång i tiden besökte vi månen - nu kan vi inte ens räkna rösterna i ett val 1
Bronsstaty av grekisk boxare, ca 330 f Kr.

Det är intressant att spåra trender i historien, att dela upp skeenden på olika sätt och vis, att gradera dem, och försöka förstå de stora sammanhangen. Den enorma utvecklingen inom data och it skvallrar om att mänskligheten (eller åtminstone delar av den) fortfarande förmår att skapa storverk. Å andra sidan uppfanns datorerna redan under västvärldens innovativa storhetstid, någon gång under 1940-50-talen, och det som hänt under senare år handlar snarare om ytterligare snabbhet och användarvänlighet, än om verklig innovation.

Det är därför vissa av oss ibland drabbas av en inre tomhet vid åsynen av ett passagerarplan från 1970 jämfört med dagens, och inser att de ser närmast identiska ut 50 år senare. Och att det mest innovativa planet från den tiden, Concorde, slutade användas innan den fick en rättmätig efterföljare. I fallet Concorde handlar det inte om en långsammare utveckling, utan snarare om stagnation.

Det förekommer även regionala skillnader. Skyskrapor byggs måhända inte i Västeuropa, men väl i Moskva, Dubai och Shanghai. Vår del av världen har blivit lite fattigare och mindre innovativ. Istället för att uppfinna och utveckla så funderar vi numera istället på strukturell rasism, intersektionalitet, klimatfrågor, postkolonial skuld osv. Den yttre resan har ersatts av en inre resa. Vår kultur är mer introvert, intuitiv och själslig än tidigare. Den rena logiken och matematiken har ersatts av ett mer dunkelt samhälleligt klimat. Där signalering av känslor, grupptillhörighet och bekräftande ekon har ersatt det mer fysiska förbättrandet av samhället.

Grova våldsbrott, kriminalitet, missbruk har därutöver blivit vanligare på våra gator och torg, och vi har sakta börjat att anpassa oss till ett samhälle i kulturellt och etiskt förfall. En gång i tiden besökte vi månen – nu kan vi inte ens räkna rösterna i ett val. Medierna försöker inte ens ägna sig åt någon slags saklig rapportering, där åhöraren tillåts bilda sig en egen uppfattning. Nej, åsikterna är redan färdigförpackade, och nyhetsförmedlingen handlar mer om igenkänning och samhörighet, och känslan av att befinna sig på den självutnämnda goda sidan. Vad det nu betyder i en värld utan egentlig etik eller moral.

Somliga av oss försöker skapa modeller av samhällets utveckling eller stagnation. Givetvis kan teorierna utföras på olika vis, jag har gjort några försök tidigare. Och jag läser andra som beskriver liknande fenomen. Ett exempel på detta kan vara brons- och marmormodellen, där världshistorien beskrivs som en evig konflikt mellan två motsatsförhållanden. Bronset syftar här på krigararketypen, aristokratin, slätter, berg, himmel och transcendens – medan marmorn speglar handelsmannen, staden, uppfinningar, gudlöshet och ytlighet. Givetvis är det mesta en blandning av dessa två arketyper, men kampen mellan de två krafterna kan ofta urskiljas i mänsklighetens historia. Marmorn är antikens Grekland och upplysningen, medan brons är bronsåldern och medeltiden. Bägge har sina självklara fördelar, men även nackdelar.

Och kanske är det också ett sätta att ompröva vårt synsätt gällande historiens mellanperioder, som ofta beskrivs som efterblivna och underutvecklade i jämförelse med andra mer lysande epoker. Även perioder av materiell stagnation har något att erbjuda, och präglas i större utsträckning av den inre resan än av den yttre. Frågan som kvarstår är hur de olika perioderna ska delas upp?

Den grekiska marmorn kanske framstår som självklar, men det är en period som tillika präglas av en stark och gudfruktig krigararistokrati trots de demokratiska ansatserna i Athen. Och det är en era av ständiga krig, som inte avbryts förrän romarna erövrar östra Medelhavet, och bidrar med sekler av fred, stabilitet under imperiets betvingande vingar. Grekerna är kanske mer brons än vi tror? Medeltiden påminner delvis om den grekiska antiken med mikronationer, stadsstater, konkurrens, småkrig och under den senare fasen extrem innovation i form av kanoner, krut och skepp värdiga öppet hav. Men då börjar vi närma oss renässansen, som är ännu en historisk hållpunkt, där innovation och vetenskap tar ytterligare fart på bekostnad av gudfruktighet och tradition.

Var vi befinner oss idag (med klimatsekter, yogamammor, normkritik och schemalagd aktivism på universiteten) låter jag vara en öppen fråga. Är det marmorns sista dekadenta fas, bronsets långsamma övertag, eller en svårbegriplig korsbefruktning? Det finns förhoppningsvis andra som ytterligare kan utveckla tankarna om vår egen tid bättre, utifrån perspektivet marmor och brons.