En perfekt och skön värld

När jag var yngre trodde jag att världen var planerad och sofistikerad. De ekonomiska och politiska modellerna hade visserligen sina brister, men de underliggande systemen med lagar, juridik, banker, företag och organisationer borgade för grundläggande stabilitet, ett ramverk för det moderna samhället.

Jag tog för givet att företag och företagare alltid skulle finnas, och erbjuda arbete och löner åt oss medborgare. Visserligen drevs de av girighet, men de kunde mjölkas och dräneras i oändlighet för samhällets bästa. Arbetslöshet och konjunktursvängningar var visserligen ett problem, men det handlade om tillfälliga störningar som snart var avklarade och glömda.

Bankerna var tillika självklara; visst var de vinningslystna, visst försökte de sko sig på dig och mig, men deras kassakistor var alltid fulla, redo att låna ut pengar till de som hade goda skäl och möjlighet att återbetala. Och dessa lån gav oss möjligheter till bättre boende, bättre standard, entreprenörskap och nya företag.

Våra pengar hade ett fast värde, devalvering och inflation var blott övergående obehagligheter; inget kunde i praktiken hota det monetära systemet. Att en valuta kunde bli värdelös över en natt, ja, det var sånt man läste om i historieböckerna.

Politiken var visserligen ett rävspel, och våra politiker sluga rävar, men bakom fabler och teaterkonster fanns ett demokratiskt system som hela tiden stärktes. Samhället blev sakta men säkert allt mer sofistikerat, och medborgarna blev allt friare enligt en helig men outtalad lag.

Jag var aldrig socialist, men umgicks med socialistiska idéer. Jag vurmade för de svaga, hånade de rika, och var ganska rädd för medelklasslivet med villa, vovve och Volvo – som det hette då. Idag kanske det heter papegoja, parhus och Peugeot eller barnvagn, bostadsrätt och busskort? Tiderna förändras.

Kristider manar till eftertanke, och jag inser hur labilt vårt samhälle är, att banker, kapital, valutor är tämligen lösa konstruktioner som mycket väl kan haverera. Företag inte är en självklarhet, erbjudande om arbete, lön och förmåner är historiskt sett är en relativt ny företeelse.

För blott 150 år sedan var åkerbruk, naturahushållning eller hantverk de självklara alternativen. Sitt hus byggde man själv; barn, släkt och vänner stod för social trygghet, sjukvård och utbildning var nymodigheter. Personlig utveckling, självförverkligande och resor var en lyx få förunnat.

Det var den industriella revolutionen som lyfte oss ur misären, med marknad, handel, forskning, utbildning, globalisering etc. Och politiken hamnade på efterkälken, ty våra kungar och prinsar kunde egentligen inte bidra med något, blott konfiskera eller i bästa fall omfördela de befintliga rikedomarna. Istället blev de fenomenala på att slösa på upprustning och krig, men inte ens dylika katastrofer kunde hindra utvecklingen.

Vi valde att bygga demokratiska system för att kunna avsätta de odugliga och tillsätta de dugliga. Allmänna val, parlament, högsta domstolar, grundlagar etc skulle garantera medborgarnas frihet; inga despoter, kungar, kejsare skulle kunna ta sig igenom nålsögat. Vi trodde vi var säkra, ända tills en ny politisk klass såg dagens ljus, karriärpolitikerna, som oavsett partitillhörighet ytterst vakar över sina egna intressen.

Nu ser vi att staten åter igen blir allt starkare på medborgarnas bekostnad; integritetskränkande lagar röstas igenom fräckt och utan något egentligt mandat från folket. Krig i Irak, kristna mot muslimer, religionshets. Och det europeiska fredsprojektet förvandlas till ett storstatsbygge, där makthavarna kan leva ut sina ambitioner – inte för folket, eller med folket – utan långt ovanför våra huvuden.

Vår civilisation är inte genomtänkt och planerad, den påminner mest om något som lappats och lagats otaliga gånger. Det finns ingen masterplan, det finns inga säkra hamnar eller fridfulla öar. Allt förändras, och förändras igen, innan vi ens hinner vänja oss vid den första förändringen.

Det ingår i vår mänskliga natur att försöka hänga kvar vid det gamla och trygga. Det gamla som egentligen var ganska förskräckligt, och kanske inte alls lika tryggt som vi minns – men allt framstår bättre än det okända, det nya, och odanade. Rädslan föds ur okunskap, av att vi inte får vara med, och hålls utanför den självutnämnda grupp som drar upp riktlinjerna för sin inbillade framtid.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.