En politik för överbefolkning

Välfärdsstaten och trygghetssystemens stolta försvarare utgörs oftast av partierna till vänster på den politiska skalan. Socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister slåss med näbbar och klor för barnbidrag, föräldrapenning, folkhälsa, offentlig vård, omsorg etc.

Samtidigt är vänstern sjukligt rädd för överbefolkning, överutnyttjande av resurser, rovdrift och miljöproblem. Socialister ser visserligen faror och problem i nästan allt, men en överbefolkad, hungrig, smutsig och utarmad värld hör till de absoluta favoriterna.

Ju fler vi blir desto mer kommer vi att anstränga jordens resurser. Och enligt den här logiken borde man ju ge bidrag till de som INTE skaffar barn. Man borde definitivt inte uppmuntra till överdrivet god folkhälsa, och inte motarbeta bruk av tobak, narkotika och alkohol.

Att uppmuntra unga par att skaffa barn genom olika former av lättnader och bidrag är framförallt ett utslag av 1800- och 1900-talets nationalism. Tanken var att den egna nationen skulle växa, att fler bönder skulle bruka åkrarna, och fler soldater skulle ta plats i de ständigt växande arméerna. En nations storhet berodde i allra högsta grad på antalet invånare. Det fick framförallt små nationer som Sverige erfara, trots goda stridsmän och vapensmeder lyckades man inte behålla sitt östersjövälde.

Idag har vi inte längre ett behov av massarméer, då teknik och material blivit allt viktigare. Vi kan ställa upp hur många konventionellt rustade soldater som helst utmed våra kuster, men om ett modernt hangarfartyg med följeskepp anländer kan vi hälsa hem. Istället har den månghövdade befolkningen blivit ett problem. Jordens resurser anses knappa, olja och mineraler sinar, odlingsmarkerna utarmas, medan vi bara blir fler och fler.

Varför värnar då vänstern trygghetssystem som uppmuntrar till befolkningsökning? Är det blott ett mantra från 1800-talet, eller finns det någon djupare innebörd?

Det finns givetvis flera olika förklaringar. En av dem är att befolkningsökningen oftast pågår i fattiga och underutvecklade regioner, medan de industrialiserade länderna snarare lider av befolkningsminskning, så är fallet i exempelvis Ryssland.

Att värna den egna befolkningens tillväxt uppfattas då inte som ett problem, trots att det är en rejäl ideologisk vurpa. Varför skulle inte kineser och indier kämpa för rätten till god sjukvård, barnbidrag, föräldrapeng etc? Mja, då skulle de ju bli ännu fler. Kanske är den västerländska vänsterpolitiken inte tillämpbar i alla världens regioner?

En annan förklaring är givetvis traditioner och historia. Det är väldigt svårt att i grunden ändra ett partis politik. Jag har personligen mycket svårt att se socialdemokraterna skrota barnbidraget, föräldrapenningen och den generella välfärdsstaten – trots att allt detta uppmuntrar till befolkningsökning och slöseri med jordens resurser.

Kanske är den viktigaste lärdomen att statsmakten inte ska uppmuntra specifika beteenden medelst skatter eller bidrag. Blott allseende gudar har hela bilden framför sig, och våra politiker hör inte till denna skara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, överbefolkning, resurser, miljö, klimat, vänstern

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Tobias Wallin
9 years ago

I ”Västerlandet i Fara!” (1934) beskriver Herman Lundborg dagens situation vad gäller nativiteten inom den etniskt svenska populationen. Alva Myrdal är nära hon också även om hon drar fel slutsatser i ”Kris i befolkningsfrågan”.

Politikerna vet vad de vill veta.

Robert
9 years ago

Man kan ju fråga sig vad rasbiologen Lundborg har med det här inlägget att göra?