Ingvar Kamprad, Ikeas grundare är förmodligen en av århundradets största svenskar. Med två tomma händer skapade han ett gigantisk företag som inte bara förser oss med prisvärda möbler och husgeråd, utan även ger arbete och försörjning åt hundratusentals personer runt om i världen. I skrivande stund finns det 411 varuhus och ca 194,000 anställda, plus ännu fler underleverantörer, producenter etc etc. Det han åstadkommit är storslaget och unikt. En klurig gubbe från det mörkaste Småland med en räv bakom örat. Det var så många såg honom. Medan lovsångerna höjs, så är det många andra som vrider sig i någon slags krampaktig avund och frustration. Ty Ingvar Kamprad visade inte bara att man kunde lyckas i jantelagens Sverige, han visade också att man kunde gå vidare och strunta i alltihopa. Kamprad flyttade utomlands, internationaliserade företaget, vägrade börsintroducera det och lade upp ett smart upplägg med diverse stiftelser som ägare, till den girige skattmasens stora förtret. Den svenska avundsjukans korthus däremot – som byggts av höga skatter, vänsterpopulism och missunnsamhet – står knappast stadigt, det fladdrar just nu betänkligt för vinden, medan Kamprads livsverk lever vidare.
« Skatt – gemensamma pengar, fast utan gemenskap?
Postmodernismen – en långsam samhällelig förruttnelseprocess »
