En Wienkongress för 2000-talet


En Wienkongress för 2000-talet 1När kommunismen föll i början av 1990-talet så fick vi en ny världsordning, och kanske var det Huntington som beskrev den bäst med sin bok Clash of civilizations. Från att världen varit tudelad, mellan öst och väst, gick vi plötsligt in i ett nytt stadium då världen blev mer uppsplittrad.

Vi har flera stormakter som dominerar världen, USA, Ryssland, Kina, Indien, Japan, Turkiet osv. Och de utgår från sina egna kulturer och strategiska förutsättningar, som inte nödvändigtvis passar in i den gamla tvådimensionella världsbilden.

Och det här är ju ganska lätt att förstå, många läste boken med ett självklarhetens leende på läpparna. Fast ändå lever vi fortfarande kvar i den gamla världsbilden, där vi har blott två poler. Och USA är en av dessa poler, med en självklar nödvändighet.

Om vi tar och betraktar Ukrainakriget. Nyhetsrapporteringen ignorerar totalt Rysslands bild av konflikten. Inte bara för att vi själva tillhör väst, och är färgade av detta. Nej, det handlar också om att vi är fast i den gamla världen, där vi enbart ser väst och öst – och per automatik ger väst rätt. De är ju The good guys.

Den här tudelningen var mycket lättare under det kalla kriget eftersom sovjetkommunismen var en så extrem ideologi, och det var inte särskilt svårt att få det moraliska övertaget. Det spelade i stort sett ingen roll vad USA gjorde, de var ändå The good guys. Kriget i Vietnam, bildandet av buffertnation/bananrepubliker, stödjandet av diverse diktatorer osv osv. Listan kan göras lång. Det hade ingen större betydelse hur USA agerade, i jämförelse med den bipolära världens motståndare, Sovjetunionen – så var USA alltid de goda.

Men nu är världen inte bipolär längre. Vi har flera stormakter, kulturer, ekonomier och diverse olika geopolitiska lägen att ta hänsyn till.

En Wienkongress för 2000-talet 2

 

Den politiskt och historiskt intresserade undrar varför USA har rätt att omge sig med lydiga buffertstater, men inte Ryssland? Och om USA:s buffertstater inte är lydiga, då stödjer amerikanerna i tysthet oppositionen eller en gerillarörelse som agerar i deras intressen, tills landet är utarmat, fattigt och framförallt lydigt. Det här beteendet ignorerades mestadels på den gamla goda tiden, när USA alltid var goda. Det blir mer tydligt idag.

Ryssland anklagar USA för att ha infiltrerat och uppviglat Ukraina, som egentligen är en viktig allierad buffertnation. Om Ukraina skulle gå med i EU och Nato, då vore amerikanska kärnvapen utmed den ryska gränsen plötsligt en realitet. Och Ryssland kommer inte att släppa taget om Ukraina, på samma sätt som USA inte släpper sina buffertstater. Kuba har straffats med sanktioner i decennier, även Venezuela. Och i Nicaragua stöttade USA gerillakrigarna Contras, vilka motsatte sig den dåvarande regimen.

Och inget av detta är rätt. Nej, det är givetvis helt fel att lägga sig i andra nationers intressen. Därför borde USA och Ryssland sluta med detta omedelbart, men det kommer de inte att göra. Resultatet blev ett eländigt krig i Europa, påhejat av väst, som vill destabilisera Rysslands närområden, och ett Ryssland som vill skydda sina intressen och bibehålla sin position som stormakt.

Notera att detta är en politisk situation som gynnar framförallt USA, och inte Europa. Om ryssarna stänger av gasen, oljan, och slutar exportera vete och andra jordbruksprodukter och råvaror, då blir ju framförallt Europa och Asien drabbade, och inte USA. Om Ryssland faller samman och splittras i mindre beståndsdelar, med krigande oligarker och kärnvapen på vift, så blir det ju ett problem framförallt för grannländerna i Europa och Asien, men inte lika illa för USA.

Vi måste förstå att stormakter gärna vill söndra varandra, det är ett urgammalt spel som skådats många gånger. Det gamla brittiska imperiet ville helst att Väst- och Centraleuropa skulle vara splittrat, så att inget land skulle få för mycket makt, och idéer om att expandera över kanalen. Samma sak med Ryssland, man ville inte att Frankrike, Preussen eller Österrike-Ungern skulle växa sig för starka, eftersom de då kunde planera att marschera österut. Och detta hände några gånger i historien.

Wienkongressen bidrog till ett klimat av relativ stabilitet från Napoleonkrigens slut och fram till första världskriget. Europas stormakter kom överens om att förhandla fredligt gällande gränskonflikter och nationella intressen. Det blev tillika ett sekel av framgång med industrialism och mängder av framsteg inom forskning, men även kulturellt, arkitektoniskt osv. Det är viktigt att inte glömma ljusglimtarna i historien. Och detta är något att eftersträva även i våra dagar, en ny Wienkongress, som erkänner de skilda stormakternas intressen, och där man förhandlar innan eventuella konflikter uppstår. Detta kan inte åstadkommas förrän vi slutar att se världen som tvådelad. Där USA av gammal hävd (eftersom man en gång i tiden bekämpade kommunismen) alltid befinner sig på den goda sidan, medan motståndarens motiv alltid ignoreras och hon utmålas automatiskt som en ondskans hantlangare.


Följ oss
Och få ett meddelande varje gång vi publicerar ett nytt blogginlägg.