Endast bråkstakarna försvarar yttrandefriheten


Vem eller vilka försvarar yttrandefriheten egentligen? Inte är det de stora tidningarna i alla fall. Chefredaktörerna sitter inlåsta i sina sakta sönderfallande mediatempel, de ägnar sig hellre åt narcissism och metadebatter med likasinnade, och förvånar sig över Charlie Hebdos vulgära innehåll.

Satirtidningen i fråga är inte speciellt farlig, dess innehåll skulle kunna liknas vid en politisk version av Mad. Skämten är ibland lite plumpa, men ofta välriktade mot orättvisor, makthavare, de som vill styra över andra.

Kan vi ha 100% yttrandefrihet? Jag noterar att de flesta inte tycker det, varken i media eller i min närhet. Det föreslås alltid olika slags begränsningar, det kan handla om att värna minoriteter, kön, sexuell läggning eller statshemligheter.

I Sverige har vi lagen om hets mot folkgrupp, vad som är en folkgrupp och vad som är hets är inte helt självklart. Däremot är det tydligt att dylika flytande begrepp med fördel skulle kunna utnyttjas av en illasinnad makthavare. Om vi betraktar politiker som en folkgrupp, och svidande kritik som hets.

Notera också att lagen om hets mot folkgrupp gäller offentliga uttalanden, och inte i den privata sfären. Sakliga diskussioner rörs inte heller av lagen.

Många länder har liknande lagar, undantaget USA där yttrandefriheten har starka rötter. Men att avslöja statens smutsiga byk anses inte godtagbart även där, och då tänker jag på fall som Julian Assange, Edward Snowden och Bradley Manning.

Man skulle kunna hävda att statshemligheter inte är värda att kallas hemligheter om de hamnar i orätta händer. Vi kan också fundera på varför staten ska behöva ägna sig åt hemlighetsmakeri överhuvudtaget?

Om vi tittar på länder som Ryssland, Turkiet, Saudiarabien, Iran, Kina m fl så är situationen givetvis värre. Press- och yttrandefriheten närmar sig varken europeisk eller amerikansk standard. Att uttala sig kritiskt om makthavare kan sluta illa, det gäller att vakta sin tunga både i den offentliga och den privata sfären.

Makthavarna har alltid varit rädda för medborgarna, ty de kan störta den mäktigaste härskare. Till och med Machiavelli gav rådet till furstar att hellre hålla sig väl med folket än med aristokratin.

Frispråkiga medborgarna kan lätt underminera en envåldshärskare och skapa opinion mot honom, därför vill diktatorer inte att medborgarna ska prata alltför mycket, eller att de organiserar sig politiskt. Även demokratiskt valda ledare har på senare år ägnat alltför mycket tid åt att inskränka medborgarna istället för att värna dem.

Yttrandefriheten är ett skydd för medborgarna. Priset vi får betala är att en och annan idiot uttalar sig ibland. Det kanske kan vara värt det? Vi bör inte vara så lättkränkta, och inte heller ta alla på allvar.

Om vi vänder på det. Vad skulle vi säga om man avskaffade demokratin, med hänvisning till att i fria val kan även rasister och homofober rösta. Det kan ju sluta med att rasister och homofober väljs in i parlamentet. Ska de styra landet?

Det är en chans vi får ta, för att få leva i ett fritt samhälle.


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments