Entreprenörer, despoter och svartalver

Entreprenörer, despoter och svartalver 1Jag börjar med att nämna Curtis Yarvins senaste artikel, som inte mottogs särskilt väl i det hörn av internet där han och många andra högerintellektuella sökt skydd från samtidens skitstormar. Yarvin gör en parallell med Tolkiens värld, där den styrande eliten beskrivs som alver och folket som hober.

Alverna vill leva vackra liv, medan hoberna grillar och ägnar sig åt familjen. Friktion uppstår. Och därutöver finns det svartalver som i hemlighet står på hobernas sida. Sällan har man hört en så medioker analogi, och många med vassare penna än jag har sågat hans alster.

Människor låter sig svårligen uppdelas i klasser, såsom Yarvin beskriver; alver, hober, svartalver, eller ens elit, medelklass och arbetare. Dagens snabbrörliga samhälle bjuder både historiker och samhällsvetare på många utmaningar.

Vår moderna era översvämmas av osannolika eliter och förgrundsfigurer, såsom Lenin, Jeltsin, Mandela och många andra. Även Putin, Trump och Biden tillhör den här skaran av människor som knappast skulle ha förutspåtts som världsledare några år innan deras tillträde. Och den som var elit under en era kanske är paria under nästa? Mången fordom pompös östatspolitruk kom hem med en blåtira efter 1989, och en f.d varvsarbetare blev president i Polen osv osv.

Begreppet elit har kanske mest blivit en accessoar för den trendiga urbana klassen, men det är inte de som styr, de är i bästa fall klienter eller s.k NPCs. Den verkliga härskarklassen är skräp; medvetet eller omedvetet ägnar de sig åt att fördärva vårt samhälle både ekonomiskt och kulturellt. Detta har jag skrivit otaliga gånger om.

Yarvin gjorde sig känd för sina analogier mellan politiken och den nya ekonomin i Silicon valley. Han menade att demokratin var trött och defekt, och att det vore naturligare att se på samhället som en startup, där en driftig entreprenör skulle sköta styret. Det skulle bli mer effektivt och funktionellt, och framförallt friare. Det fanns en doft av frihet i luften på den tiden, de tidiga internetpionjärerna ville skapa en digital oas på jorden, där information och kultur skulle flöda fritt.

Jag har emellertid alltid varit skeptisk till den enväldige entreprenören, inte för att jag tycker att vårt nuvarande demokratiska system är särskilt rättvist eller fritt. Nej, men jag har svårt att förlika mig med den ensamme despoten, som jag tycker i grunden är en orientalisk tankefigur, likt faraoner och persiska storkungar, inte riktigt hemmahörande i Europa.

Om vi fick välja mellan en ensam härskare eller en grupp individer som skulle styra vårt land, vilken form skulle vi välja? Utgångspunkten är att alla är driftiga och har bra idéer.

Personligen har jag lättare att se på maktutövande utifrån en grupp av individer. Urtypen är förmodligen den gamla europeiska adeln, eller ännu äldre nord- och centraleuropeisk samhällsorganisation, med valkungadömen, tingsmöten, riksdagar osv.

Frågan är, hur stor kan den aristokratiska gruppen bli? Bör den vara begränsad, eller kan alla företagsamma människor i ett samhälle ingå?

Nu börjar vi närma oss republikanism och demokrati. För detta är ju grundtanken, att alla vettiga personer i samhället ska ha en röst. Och märk väl att den utvidgade aristokratin kan fungera ypperligt, ända ner till folkstyre och demokrati.

Så länge samhället är enat och enhetligt, och alla står bakom de stora strategiska målen så är det högst funktionellt. Politiska omröstningar kommer mest att handla om detaljer, domstolarna dömer i traditionella tvister mellan grannar. Därutöver har individen makt att styra sitt eget liv. Det gemensamma styret når sällan familjelivet och den privata sfären. Och detta kommer sig av invånarnas likartade karaktär och kultur.

Och i de fall där grov osämja bryter ut, då kan gemenskapen delas upp. Nya folkgrupper föds, med nya ledare, som enas kring sina egna likheter. Detta låter sig svårligen göras idag, då vara stater är förstelnade, byråkratiserade och överreglerade. Det finns inget svängrum, ingen utväg. Fenomenet beskrivs idag i termer av av ökad polarisering i samhället.

Slutligen, kanske bör vi högst motvilligt medge att Yarvins utopi håller på att bli verklighet, fast kanske inte så som det var tänkt, där ensamma rika entreprenörer får allt mer att säga till om. Pengar färdas via tankesmedjor, organisationer och lobbygrupper till de delar av den djupa staten där de kan påverka mest, listigt rundar de demokratin, utan att dess upphovsmän kan synas eller hållas till svars. Friheten lyser emellertid allt mer med sin frånvaro.

Prenumerera