Ett kallt och eländigt land


Vi lever för de vackra och milda somrarna, när skärgårdens alla öar förenar det glittrande havet med himlen, när solen knappt går ner, midsommaraftonsruset, doften av skog och gräs, stillheten och friden.

Att resten av året mest bjuder på mörker och kyla, det förtränger vi mer än gärna. Kölden biter sig fast från oktober till maj. Slask, väta, kyla och mörker, detta förbannade mörker. När halva året tas ifrån dig och man låtsas som ingenting, då kan vi börja tala om en speciell nationalkaraktär.

Det är människans natur att erövra hela klotet, vi famlar efter varenda klippa, tuva eller lerpöl – bara vi kan kalla den min. Drömmar om rikedom, goda jaktmarker eller en bit land har förmodligen varit drivkraften till att färdas bortom bergen, att vandra till kalla länder där ingen tidigare satt sin fot.

Nåväl, det är upp till var och en att lämna de regioner och gemenskaper man ogillar. Vi är alla fria att bryta upp och söka oss en ny framtid någon annanstans. Åtminstone i teorin. Men de flesta av oss stannar, ty vi blir präglade av vår miljö, hur ogästvänlig den än är. För den infödde förfaller klimatet ofta naturligt  – och de avlägsna varma länderna framstår istället som främmande – de ter sig alltför heta, febriga, skräniga och utmanande.

Många väljer ändå att lämna kylan, i årtusenden har nordeuropéer färdats söderut i omfattande skaror. Arkeologerna har funnit bronsåldersfynd som skvallrar om täta kontakter med Centraleuropa, och under folkvandringstid var det många blonda och rödhåriga män som gav sig av och aldrig kom hem. Franker, Langobarder, Goter, Vikingar, Normander, förmodligen är de bara toppen på isberget, och del av en tradition som pågår än idag. Även om den sista stora emigrationen skedde under 1800-talet, då 1,3 miljoner svenskar utvandrade till Amerika. Folkmängden i Sverige var då totalt ca 4 miljoner.

Det glesbefolkade Nordeuropa verkar ha en outsinlig källa av människor som ger sig av, ibland som handelsmän, turister, ibland som erövrare, åkerbrukare, flyktingar eller som livvakter åt den Byzantiska kejsaren.

Konspirationsteoretiker brukar tala om judiska sammansvärjningar, att judar skulle ha infiltrerat alla viktiga kulturella och politiska poster. Vänd på det hela, titta istället på hur många prominenta män och kvinnor som har germanskt påbrå?

Anglosaxer, tyskar och norbor har erövrat klotet, och då menar jag inte bara till ytan, utan även kulturen och föreställningsvärlden. När visigothernas härskare Alarik intog Rom år 410 skapades embryot till vår moderna värld. Hela den västerländska kulturen vilar på en germansk-romersk grund, lagar, etik, moral, det mesta.

Män och kvinnor som flydde kylan, mörkret och skogarna, som hellre valde att stanna hos främlingar, än att återvända till landet som födde dem. Vi är alla på väg någonstans, om inte alltid kroppsligen, så åtminstone i tanken. Och kanske är dagens västerländska s.k rotlöshet ett uttryck för en önskan att gå vidare, istället för att tvingas stanna, fjättrade av konventioner, lagar, förordningar och politiska gränser. En drift som vi glömmer och förtränger.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, historia, Norden, Sverige


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag