EU mot bankunion


Under ännu ett EU-toppmöte togs de första stegen mot en bankunion, en slags gemensam EU-övervakning av bankväsendet. Sverige har förhållit sig avvaktande mot dylika förslag, men det blir väl som vanligt att man gör som Brysselpolitikerna säger, annars får de lokala politikerna inte spegla sig i glansen.

Som om problemet var bankerna? Nåväl, ni som är initierade känner till hela problematiken kring fractual reserve banking, att bankerna skapar pengar utifrån små reserver, att penningmängden ökar, fult förpackade lån etc etc.

Men just i det här givna fallet är det inte detta som är problemet.

Problemet är snarare att EU-länderna lånar väldigt mycket pengar för sina utgifter. De missköter sina ekonomier, och behöver låna ännu mer. Inbyggda obalanser i det gemensamma valutasystemet gör inte saken bättre. Under resans gång blir de ofta ekonomiskt nedgraderade av finansinstituten – och det med rätta. Och sen vill de inte betala tillbaka, söker nödlån och avskrivning av lånen etc etc.

Kanske vore det bättre att nöja sig med de pengar man har, och inte leva över sina tillgångar och belåna sig, och sen skylla på de giriga bankerna.

Bankunionen är inte botemedlet för krisen. Det är snarare en reaktion på ett av de många symptomen. Sjukdomen fortsätter att sprida sig.

Om nu EU-länderna verkligen ville göra något åt det skeva i bankväsendet skulle det istället handla om att ta bort insättningsgarantin, och att staten inte längre agerar som en lender at last resort. Då vore bankerna tvungna att ta mer ansvar, tillhandahålla större reserver, och räntan skulle sättas efter marknadsläget. Den stora frikostiga utlåningen med låga amorteringskrav skulle upphöra, och priset på fastigheter i attraktiva områden skulle inte fördubblas vart tionde år. Folk skulle bli försiktigare med att spara på bankkonto, sparräntan skulle därför öka. Karusellen skulle inte snurra lika snabbt.

Men om staten klipper banden till bankväsendet förlorar man kontrollen över denna viktiga näringsgren, den styrande reporäntan skulle upphöra att finnas till. Och det vill man ju inte. Förhållandet mellan staterna och bankerna är märkligt, det är närmast socialistiskt eller korporativistiskt. Något att fundera på för dem som vill ha ännu mer styrning och regleringar.


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments