EU och den stora frihandelsbluffen

Ett av de starkaste argumenten för EU är just frihandeln, att vi ska kunna handla fritt länder emellan, till nytta och gagn för vår ekonomi. Varor och tjänster ska flöda över gränser och regioner. Och de som handlar med varandra – de startar inte krig, brukar man säga. EU lanserades som ett freds och frihandelsprojekt.

Den ständiga lovsången för frihandel klingar emellertid ganska falskt, och kanske har den raspiga skivan slutat att spela helt? Låt oss titta närmare på saken.

Frihandel handlar egentligen om att slopa tullar och tillåta import/export av vissa varor och tjänster. Och jag säger vissa, eftersom frihandel inte kan gälla alla tjänster. Det finns begränsningar vad gäller vissa produkter, exempelvis vapen eller andra kritiska tekniska produkter som kan associeras med säkerhet etc. Frihandel är ett eftersträvansvärt ideal, men den kan aldrig bli total eller helt övergripande.

Det handlar alltså om att slopa tullar och handelshinder för ofarliga dagligvaror. Alternativt att man enbart har en låg skattetariff, i syfte att dra in pengar till statskassan på detta sätt, istället för inkomstskatt el dyl. Det handlar alltså om att slopa regleringarna samt införa låga importskatter.

I dagsläget så skriver vi frihandelsavtal, tusensidiga dokument som reglerar handeln, istället för att släppa den fri. Syftet är att avlägsna s.k tekniska handelshinder, samordna standarder etc, så att det ska bli lättare att importera och exportera varor.

I själva verket så kostar dessa standardändringar och samordningar enorma pengar, och de tjänar inget egentligt syfte, då det är nyttigt att det finns olika standarder på en marknad, så att konsumenterna organiskt kan välja vilken produktstandard som är lämpligast. Den fria marknaden, dvs du och jag, köper de produkter som vi tycker fungerar bäst, och företagen anpassar sig därefter. Detta gäller även bilar och tekniska produkter, de kan antingen anpassas till skiftande standarder för olika länders behov, eller ej. Låt marknaden avgöra.

I EU så bestämmer politikerna vilka standarder och regleringar som ska upprätthållas och hur de ska utformas. Vi pratar om en frihandel, som i själva verket mer påminner om en slags planekonomi, socialism.

Ett annat intressant exempel är EU:s förbjud av det svenska snuset. Det handlar om en rökfri tobaksprodukt med gamla anor, och den är förhållandevis hälsosam; det finns inga direkta medicinska kopplingar till cancer etc. Snus får inte säljas inom EU. Det handlar om 28 länder i vår närhet där det svenska snuset är bannlyst från butikshyllorna.

Hade Sverige inte varit med i EU (eller om samarbetet enbart gällt frihandel) då hade förmodligen några länder valt att förbjuda och några att tillåta. Då hade marknaden för det svenska snuset varit mångfaldigt större. Centralstyrningen slår sönder naturliga marknader, medan regionalismen erbjuder en mångfald.

Dessutom ville en EU-politiker ha ersättning (mutor) för att hjälpa till att häva förbudet. Dylika skandaler kanske inte heller går ihop med tanken om frihandel? Att företagen ska betala en legal maffia för att få tillåtelse att komma in på en marknad.

Detta är frihandel enligt EU.

Gillar du det du läser, stöd gärna bloggen. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.