EU och imperiebygget – vad var det som gick fel?

Allt fler menar att EU har haft sina glansdagar, och att nu väntar blott den långa nerförsbacken till historiens sophög. De främsta problemen har varit de ekonomiska kriserna, överstatligheten, misstron mot ledarskapet, samt migrationskrisen och gränskontrollerna. Vi ser också en uppdelning av Europa istället för förbrödring; öst mot väst, och nord mot syd. Men vad var det som egentligen gick snett, vad hade om möjligt kunnat göras bättre?

De här frågorna är svåra att svara på, eftersom vi egentligen inte riktigt vet vad ursprungsplanen var; blott ett samarbete eller ett tätt hopsvetsat Europeiskt imperium?

Vi anar emellertid att överstatligheten och federationstanken fanns med relativt tidigt. Och om vi utgår från ett förenat Europa som mål, då finns det möjligen några missar i ekvationen. Saker som kanske skulle ha kunnat göras bättre, eller åtminstone annorlunda.

Om vi skalar bort allt lullull och onödig överbyggnad så är i princip alla stater byggda på ett fundament av våld. Och med våld menar jag möjligheten till interaktion, både militär och polisiär. För att exemplifiera; vad händer om du inte betalar skatten? Ja, det blir böter, och om du inte betalar dem så blir det fängelse. Men vem ska hämta dig och placera dig i fängelset, jo, polisen. Och gör du motstånd och beväpnar dig, då får du räkna med att polisen/staten kommer att använda våld. Detta system brukar ofta kallas för våldsmonopolet.

Därför bör man kanske tänka sig att EU borde ha börjat med en militär federation och ett polisiärt samarbete, följt av gemensamma skatteavgifter, och ett gemensamt skatteverk. De nationella institutionerna skulle ha funnits kvar till en början, fast med tiden allt mindre makt, och allt mindre att säga till om. Och vips så är vi EU-medborgare som betalar EU-skatt.

Och börjar något land att trilskas, och försöker lämna unionen, då kan den gemensamma polisen och armén sättas in, ungefär som när Katalonien försökte frigöra sig från Spanien för en tid sedan.

Nåväl, problemet var att EU byggdes i smyg. Och att EU-politikerna inte ville avslöja dess imperialistiska syfte. Därför hade det varit svårt att börja med en gemensam våldsapparat. Projektet hade förmodligen aldrig kommit längre än till idéstadiet. Nationerna skulle inte velat släppa sitt självbestämmande.

Man insåg förmodligen ganska tidigt att det skulle vara svårt att få med sig folk och gräsrötter i de skilda länderna. Vägen till unionen gick istället via politikerna, som via EU fick nya kanaler för sina respektive karriärer. En ny adel skapades, som de nationella politikerna kunde bli en del av, givetvis mot att de fortsatte att bygga vidare på projektet.

EU kom att bli ett politiskt elitprojekt, där gemene man hade väldigt dålig insyn, och avståndet till maktens korridorer var långt, samt att det folkliga intresset för byråkratin och lagstiftningen var minst sagt ljum.

Utan gemensamt polis/militär så kunde ingen verklig gemensam centralbank skapas, och inte heller en fungerande valuta. Man kanske hoppades på att knyta ihop de lösa knutarna senare, vilket var ett ödesdigert misstag.

Euron bidrog till instabilitet över det stora och diversifierade valutaområdet. Vad som utmärker en stabil monetär region är homogen ekonomi och finanspolitik, vilket vi inte har och förmodligen aldrig kommer att få.

Och den skönmålade frihandeln blev istället snåriga regelverk, där tekniska handelshinder skulle övervinnas medelst gemensamma standarder och homologisering. Kanske inte riktigt vad verklig frihandel handlar om.

Den fria rörligheten av människor hindrades i vissa länder av språket och kulturen, medan oproportionerligt många flyttade till vissa specifika internationella platser, som exempelvis London. Det uppstod en asymmetri.

Och vad man skulle göra med de enorma migrantströmmarna 2015 hade man egentligen ingen aning om. Man upprepade mantrat om fri rörlighet, trots att denna rörlighet egentligen endast omfattade EU-medborgarna. Skulle alla som tagit sig in i EU omfattas av fri rörlighet? Varför? Och länder som byggde utökat gränsskydd svartmålades.

Plötsligt var det inget som fungerade längre. Och det spelade ingen roll hur länge EU-topparna satt i sina nattliga möten. Kejsaren var naken, och luftslottet var exponerat.

Storbritannien var det första landet att lämna unionen. Vilka kommer på tur? Frankrike? Det skulle inte förvåna med tanke på de starka folkliga protesterna och missnöjet. En folkomröstning liknande den i Storbritannien kan plötsligt bli verklighet. Med Frankrike ute ur leken så finns det en risk att vi får ett mer Centraleuropeiskt imperium, med en lite annan ton och inriktning. Och förmodligen kommer fler länder att lämna.

Men där befinner vi oss inte än. Nästa steg blir omröstningen till Europaparlamentet i maj. Vilken form det folkliga missnöjet tar sig då vet vi givetvis inte. Men räkna med ett parlament som på sikt får mindre makt, om det röstas in en massa misshagliga EU-kritiska individer. Eller kommer det nya parlamentet snabbt att kuppa igenom ett myteri, och vända EU-skutan? 2019 kan bli ett intressant år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.