Med en nettoinvandring på 300,000 personer om året från EU så vinner förmodligen Storbritannien lätt matchen om EU:s populäraste land. Men det roar britterna föga, invandringen är inte helt smärtfri. De värnar bl.a sitt socialförsäkringssystem, och funderar på huruvida det är rätt att polska gästarbetare får brittiskt barnbidrag för sina barn hemma i Polen? Det låter givetvis helt galet, och kan nog bara hända i EU.
Cameron lämnar nu över en lista på punkter som han vill förändra i EU. Om detta inte följs så hotar han med utträde.
I korthet:
- Icke-euro-länder, såsom Storbritannien och Sverige, ska slippa betala för eurons problem och garanteras fortsatt fullt tillträde till den inre marknaden.
- EU:s konkurrenskraft ska stärkas och regelverk förenklas.
- Makt ska flyttas tillbaka från Bryssel till de nationella parlamenten, det brittiska domstolsväsandet ska stärkas och Storbritannien ska garanteras undantag från Lissabonfördragets mål om ständigt tätare samarbete (eller ”allt fastare sammanslutning” som det heter på EU-språk).
- Medborgare från andra EU-länder ska få begränsad tillgång till det brittiska välfärdssystemet.
Punkt nr 3 blir svår att förhandla bort. Vi som varit med ett tag nu inser att hela EU-projektet går ut på att skapa en superstat. Samarbetet blir allt tätare, oavsett om man lovar något annat. Om Cameron får igenom sin lista så förvandlas projektet till ett EU á la carte.
Även andra länder kommer givetvis att kräva undantag, och följa de regler som de vill, men inte andra. Blir det slutet för unionstanken? Eller står vi inför en jättelik kompromiss, som möjligen kommer att skapa ännu mer byråkrati, krångel och överstatlighet?
