Extremister i Sveriges riksdag

Det är ingen nyhet att vänsterpartiet för inte så länge sedan titulerade sig själva kommunister, ville göra väpnad revolution, och delade värderingar med det forna Sovjetunionen, Kina, Kuba, Kambodja etc. Denna ideologiska strömning genomförde de största utrensningarna och folkmorden i historien. Även socialdemokraterna hade sina rötter i det marxistiska blocket innan det delades upp efter första världskriget. Och man skulle kunna påstå att även miljöpartiet har socialistiska influenser och är framvuxna ur denna mylla.

Vi har också ett parti som influerats av nynazism och s.k skinnskallekultur som florerade i slutet av 1980-talet. Dessa strömningar hade i sin tur rötter i 1930-40-talets Nazityskland, som stod för det näst största folkmordet i historien.

Det gamla högerpartiet/moderaterna stod tillika nära monarkin och militären, den tidens totalitära krafter. Överhuvudtaget så har statsmakten och den styrande klassen en ganska bister historia. Det är först under senare häften av 1900-talet som politikerna lyckats tvätta bort blodet från skjortärmarna, och rikets styrelse har antagit mer byråkratiska former, även om man än idag styr med hot om våld som sista utväg. Lyder du inte så hamnar du i fängelse, enkelt uttryckt.

De flesta riksdagspartier har vuxit fram ur totalitära ideologier, antingen socialistiska, fascistiska eller monarkiska. Det är givetvis lite skrämmande, när man tänker på det ur en historisk synvinkel. Emedan de snälla liberalerna, som oftast stått på den goda ideologiska sidan enbart belönas med 5, 5% i detta val. Folk gillar uppenbarligen lite hårdare tag, och belönar inte de alltför snälla och mjäkiga.

Åter till ämnet, vänstern hålls utanför regeringen av socialdemokrater och miljöpartister, de hade länge inte tillgång till försvars- och säkerhetsöverläggningar. Man betraktade dem som en potentiell fara för riket.

På samma sätt försöker man hålla Sverigedemokraterna utanför diverse regeringssamarbeten, även om en liten fågel viskar i mitt öra att det inte riktigt stämmer, att man ofta sitter vid samma bord som SD i diverse överläggningar. Men utåt sätt, så pratar ingen med dem.

Och det är ett problem. Hur ska vi tolka huruvida ett parti är demokratiskt eller inte? Eller om de har en dold agenda eller ej? Och hur ska vi i så fall ska förhålla oss till dem? Hur ska vi samarbeta med dem i ett parlamentarisk läge där inget block har majoritet? Där de folkvalda måste kohandla om allt.

Under den här mandatperioden kommer vi förmodligen att få svar på några av de här frågorna. Huruvida vi kommer att nöja oss med svaren återstår att se.