Facket, strejker och strejkbrytare


Strejbrytare gillas inte av vänstern, det har byggts upp en hel kultur kring hur dessa misshagliga individer ska bestraffas och förnedras. Att hysa en annorlunda åsikt anses inte legitimt, trots att strejken förmodligen blir effektiv redan om 50% av arbetskraften lämnar fabriksgolvet.

Jag menar att svartfoten har en viktig funktion, han bör snarare betraktas som termometern som visar hur viktig strejken är. Ju fler avvikare och strejbrytare, desto sämre är förmodligen skälen och målen. Eller så har facket inte lyckats kommunicera sitt budskap på ett trovärdigt sätt.

En arbetare och facklig medlem har alltid rätt till en annan åsikt än kollektivet, och att handla därefter. Det kallas för åsiktsfrihet och är lika viktig som mötesfriheten, sjäva grunden för fackföreningsrörelsen.

Jag ser facket som en synnerligen viktig samhällelig kraft. Den dagen medborgarna tilläts att organisera sig dog både rovkapitalismen och kommunismen i praktiken. Genom strejker och avtal satte arbetarna stopp för fabrikörernas nonchalans; löner, arbetstider och arbetsmiljö förbättrades snabbt. Och hatet mellan arbetare och arbetsgivare försvann – själva grogrunden för marxismen – idag är det blott ett fåtal som kallar sig revolutionära socialister.

Många ser fackföreningar och socialistiska partier som en enad kraft, men det är helt fel. Organiserade löntagare kan agera effektivt oavsett vilka som sitter vid makten. Kanske är det därför de mäktiga amerikanska fackföreningarna ofta varit motståndare till kommunism och socialism. Att hjälpa socialisterna vore att släppa makten, en oberoende sammanslutning kan agera fritt, för sitt eget bästa, och sina medlemmars bästa.

Strejkvapnet är fruktansvärt effektivt, ett arbetskollektiv som går ut i strejk kan i princip förhandla till sig vadsomhelst. Stillastående fabriker kostar nämligen astronomiska belopp. Och det är inte lönt att avskeda de anställda och ta in nya, nej, samma sak kommer att hända igen. En skrupellös fackförening skulle kunna förhandla (utpressa) till sig merparten av företagets vinst. Därför har vi avtal som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och fackföreningar, vilka ständigt befinner sig i en terrorbalans, som sig bör.

Facket kan både vara en positiv och en negativ kraft, som arbetare kan vi aldrig lita på att facket gör rätt; vi bör alltid göra vår egen bedömning. Facket kanske går över gränsen en dag och fördärvar ett företag eller en arbetsplats. Och då är vi plötsligt arbetslösa, och lönen och förmånerna som vi ville justera finns inte alls.

Vår framtid och vår frihet bygger på att vi tar eget ansvar och egna självständiga beslut, annars riskerar vi att nyttjas som marionettdockor i någon annans teater.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, fackföreningar, strejkbrytare, strejk


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Rutger
Rutger
12 years ago

De amerikanska fackföreningarna var dock ofta kontrollerade utav maffian. Det var vanligt att maffian använde strejker som vapen för att slå ut konkurrenter på ett ”snällare” sätt.

Johan
Johan
12 years ago

Reid: Jepp, där det finns regleringar och lagar anpassar sig maffian direkt.

Robert: Bra skrivet. Kanske lösningen är att ta bort politikerna ur ekvationen?

Peter Ingestad
Peter Ingestad
12 years ago

Det är till att missa poängen.

Det är inte fackföreningsmedlemmens ÅSIKTSFRIHET som är ifrågasatt.

Han får tycka precis vad han vill, bara han rättar sig i handling.

Vad det handlar om är nämligen den rent ändamålsenliga disciplin en intresse- och kamporganisation måste ha för att överhuvud taget tjäna sitt syfte.

Samma disciplinkrav finns på motpartens sida. På detta klagar du ej; varför?

Robert
12 years ago

Peter Ingestad,
Av åsikt följer handling, eller brukar du handla annorlunda än vad du tänker? För mig är åsiktfrihet och organisationfrihet en självklarhet för bägge sidor.

Om man tittar på fackförbundens ständigt sjunkande medlemsantal, så känns det som om rätning i leden och andra kollektivistiska manifestationer knappast tilltalar dagens arbetare.