Fångade i välfärdsbubblan

De flesta svenskar är stolta och värnar om sina välfärdssystem: föräldraförsäkringar, barnbidrag, bostadsbidrag, sjukpenning, A-kassa etc. Det är näst intill tabu att kritisera dem. Skulle vi överhuvudtaget kunna leva utan alla dessa ersättningar?

I början av 70-talet betalade min far ca 20% skatt på lönen. De flesta samhälleliga förmåner såg ut som idag, det fanns bra sjukhus, skola, arbetslöshetskassa, föräldraförsäkring (moderskapspenning) etc. I många länder betalas det fortfarande ca 20% skatt på lönen, och medborgarna erhåller god samhällsservice. Jag beskriver inte en utopi. Kanada har t ex ett totalt skattetryck på 33,5% (då är även moms, fastighetsskatt etc inräknat). Sveriges totala skattetryck är 51,1 %.

Låt mig ta ett exempel. En familj i Sverige där både mannen och kvinnan tjänar 22,000 kr/månad har en sammanlagd nettolön på ca 370,000 kr/år, efter 30% kommunalskatt.

Om de istället betalade 20% i skatt skulle den sammanlagda nettolönen bli ca 425,000 kr/år.

55,000 kr plus per år. Denna summa motsvarar ungefär vad en förälder tar ut i föräldraersättning under ca 5,5 månader.

De flesta föräldrar väljer att ta ut ca 10,000 kr/månad, vilket ligger under max-nivån, men ger möjlighet till längre föräldraledighet. Många vill passa barnen i ca 18 månader, vilket räknas som en bra ålder att börja förskolan. Föräldraförsäkringens ersättningsnivå är beräknad till 16 månader.

Det kostar enl detta resonemang ca 180,000 kr att fostra ett barn fram till förskoleåldern.

Under dessa 18 månader bidrar den arbetande föräldern med ca 40,000 kr extra (vid 20% skatt).

140,000 kr fattas. Denna summa sparas ihop under 2,5 år.

Och vi behöver noll kronor från staten, om vi nu hade haft 20% i skatt vill säga.

Somliga tycker att exemplet ovan verkar horribelt – ska man verkligen behöva planera och spara i 2,5 år för att skaffa barn? Kommer folk verkligen att spara de extra pengarna vid sänkt skatt, eller kommer de att slösa bort dem? Hur ska man då bilda familj?

Andra finner mitt exempel intressant. Den låga skatten ger ju stora möjligheter när barnen blivit större; det blir garanterat fler familjeresor till varmare länder, bättre hockey-utrustning och pengar över till det där ridlägret som kostar skjortan.

Ett dylikt system kräver större ansvar från medborgarna. Givetvis finns det föräldraförsäkringar även i lågskatteländer, men de är oftast riktade och avsedda för folk som verkligen har det svårt.

Låt oss gå några steg till. Om staten avvecklade momsen, vad skulle kostnaden för barnets första 18 månader bli då? De 140,000 kr skulle reduceras till ca 105,000 kr. Denna summa tar knappt två år att spara ihop, många lägger ner mer pengar på sin bil. Och så här kan vi fortsätta, skalar vi av skatterna till ett minimum då upptäcker vi att nästan alla skulle klara sig utan de sociala skyddsnäten, vilka finansieras av just skatterna. Och vi skulle också ha råd att försörja de fåtal som verkligen har det dåligt ställt.

Vård, omsorg, skola och rättsväsende är en försvinnande del av statens utgifter. De flesta pengarna går till bidrag och ersättningar, pengar vi kunde vara utan – om vi inte hade så hög skatt.

Kanske borde vi ifrågasätta det rimliga i att två friska medelinkomsttagare är beroende av staten för att fostra sina barn, i världens så kallade rikaste land.

Andra bloggar om: samhälle, politik, skatt, ekonomi, barn, föräldraförsäkring, intressant.se