Farage misslyckades

Valresultatet i Storbritannien speglade väldigt mycket slutdebatten som gick av stapeln för en månad sedan. Där framstod konservative Cameron som den stabile och återhållsamme statsmannen, medan labours Miliband gav ett lite kufisk intryck, och budskapet var långt ifrån glasklart.

Farage blev klassens clown, och pratade nästan bara invandring, som ett självspelande piano. Jag tröttnade på honom ganska snabbt, och saknade den mer utmejslade EU-kritiken, som egentligen är hans signum. Utifrån debatten framstod Camerons seger som logisk.

Kanske blev det svårt för Farage, efter att Cameron närmast kidnappat EU-frågan? Cameron utlovade val om EU-utträde 2017, om unionen dessförinnan inte kan reformeras till det bättre. En sansad, klar och tydlig handlingsplan. Den gick hem i de brittiska hemmen.

Skotska nationalistpartiet gjorde bra ifrån sig i valet, och partiledaren Sturgeon gav tillika ett tydligt intryck. Medan liberaldemokratiernas Clegg gjorde ett stort nummer av att alltid ställa sig i mitten, en taktik som tydligen inte uppskattades. Ett parti som definierar sin politik genom att hela tiden snegla på de som står bredvid, framstår som svagt och oengagerat.

Miliband, Clegg och Farage avgick som partiledare kort efter att valresultatet offentliggjorts.

Jag tror att man kan dra slutsatsen att det inte är särskilt effektivt att koncentrera sig alltför mycket på en fråga, såsom Farage gjorde. Invandringsfrågan är dessutom svår att tackla. Man blir lätt stämplad som främlingsfientlig eller gaphals. Storbritannien är dessutom ett riktigt multikulturellt land, framförallt Londonregionen, en smältdegel där människor från många olika kulturer söker sig för att bygga sin framtid. Många ser inte invandring som ett problem.

I det brittiska valet diskuterade man framförallt arbetskraftsinvandring från andra EU-länder. Om man vill minska den typen av invandring krävs det att idén om fri rörlighet inom EU lämnas därhän, vilket kan få konsekvenser på andra områden.

Farage kändes trött och mekanisk. Ett parti som utmanar etablissemanget måste ha flera strängar på sin lyra om de ska överleva.

Liknande saker kan hända i Sverige också, där man neutraliserar ett parti genom att skickligt stjäla och smida om deras främsta vapen.

Om exempelvis moderaterna går ut med budskapet att: Ja, vi ska naturligtvis ha flyktinginvandring, men med förnuft. Då skulle man ganska snart desarmera Sverigedemokraterna som ju är ett enfrågeparti i ännu större utsträckning än Farages UKIP.

Men dit har vi inte kommit än i Sverige. Först ska man låta Sverigedemokraterna växa 5-10% till, sen när de övriga partierna sitter med fötterna i rävsaxen kanske de tvingas utarbeta en vettig taktik för att bemöta Åkesson & Co.

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments