Färden går till Krakow

Färden går till Krakow 1Innan jag hann tänka till ordentligt hade jag impulsköpt en flygbiljett till Krakow. Den kostade inte särskilt mycket, tack vare de nya lågprisbolagen som tagit över marknaden, och resan gick direkt utan irriterande mellanlandningar till flygplatsen som namngetts efter den polske påven Johannes Paulus II. En ovanligt modernistisk och malplacerad flygplats med tanke på stadens historiska anor. Varför inte bygga en flygplats i nyklassicistisk stil, eller rent utav nygotisk? Modernismen var väl ändå på fallrepet? Om man ville framstå som annorlunda och framåtblickande så borde glas-och stållådor kanske inte vara det självklara valet numera.

Hursomhelst, nu satt jag i ett enkelt hotellrum med en fin vy över den vackra staden. Och jag planerade mitt nästa drag, såväl som att pussla ihop alla lösa trådar i den här obegripliga historien.

Även om det föreföll ytterst märkligt så var jag säker på att greven hade använt en satellittelefon från en ubåt i övervattensläge, när han kontaktade mig. Kanske hade han besökt den mystiska Alicia som drev ett forskningsinstitut med verksamhet på Antarktis. Frågan är huruvida en ubåt vore det bästa färdmedlet till denna avlägsna plats? Efter några snabba efterforskningar insåg jag att det inte var lätt att resa till den igenisade kontinenten. Vanligtvis tog man sig över från via Argentina eller Chile, antingen med flyg eller båt; och den biljetten var rejält dyrare än till Krakow.

Och hur jag än sökte efter Alicia eller några andra av grevens bekanta på nätet så hittade jag absolut ingenting, det var som om de aldrig existerat eller som om spåren efter dem sopats igen ytterst noggrant. Det fanns helt enkelt inget forskningsinstitutet som drevs av Alicia von Sturmstadt, och det verkade inte heller finnas en kvinna med detta namn. Och det fanns inte heller en greve vid namn Archibald Iratus som någonsin bott på Jungfrugatan i Stockholm. Trots att jag träffat honom otaliga gånger. Nåja, det var inte alla som lämnade spår efter sig på nätet, men lite märkligt var det trots allt.

Jag tittade på adressen jag skrivit ner på ett gammalt kvitto efter vårt senaste samtal. Det var en plats någonstans i den gamla stadsdelen, i riktning mot det kungliga slottet Wawel. Tanken var att jag skulle ta itu med detta imorgon, det var redan sen eftermiddag, idag ville jag bara ta en kort promenad utmed gatan vid hotellet, på jakt efter lite god centraleuropeisk mat och en öl eller två. Och därefter vila.

Efter väl förrättat värv och en förträfflig korv och surkålsgryta samt ett stort glas Perła började emellertid min nyfikenhet att ta överhanden, och jag fann mig själv dragen till adressen som greven gett mig.

Scenariot och gatan i sig självt påminde en aning om Jungfrugatan, och det svåra med att ibland hitta den rätta porten. Det var samma sak här. Saknades gatunumret eller hade jag passerat det? Hur var gatan numrerad egentligen, udda nummer till vänster och jämna till höger, från slottet räknat, eller hur? Det diffusa och trollska tog över, jag började till och med tvivla om jag var i rätt del av staden.

När jag kände mig som mest vilsen, då stod jag plötsligt framför skyltfönstret; en liten oansenlig bokaffär, eller antikvariat var det nog egentligen, eller både och. I bottenvåningen på ett stort gammalt sekelskiftespalats vars nedre del påminde om grova hellenistiska försvarsmurar och en överdel som mer liknade Hansatidens tegelarkitektur. Jag gick in, och en äldre herre välkomnade mig med en kort polsk hälsningsfras. När han upptäckte att jag inte talade språket bytte han snabbt till närmast perfekt engelska. Han hade på sig någon slags tweedkostym och en handknuten fluga som satt lite löst och behövde dras åt. Han viftade mot hyllorna med ett par tunna och eleganta läsglasögon, och strök den välansade grå mustaschen.

Jag berättade kortfattat att greven skickat mig, och att jag skulle hämta en bok. Då gick han hastigt fram till skyltfönstret, spanade ut över gatan, vände skylten så att det stod ”stängt” och låste dörren. Vi gick längre in i affären, till vad som förmodligen var det kombinerade lagret och kontoret. Jag hade nog aldrig i mitt liv sett en sådan enormt mängd böcker i ett så begränsat utrymme, från de väggfasta hyllorna till bänkarna runtomkring det centrala skrivbordet vid fönstersidan, samlade i olika små högar, med etiketter och lappar instuckna här och var.

– Ja, vi jobbar ju med Internet nuförtiden, förklarade mannen, och vi paketerar och levererar böcker till kunder i hela världen.

– Mitt namn är … , försökte jag.

– Jag vet vem du är, avbröt bokhandlaren.

– Och vem har jag äran att prata med?

– Ignatius, jag är kusin till Archibald.

– På det viset. Angenämt. Trevligt att råkas. Jag har ju arbetat med att nedteckna Archibalds livsöden och tankar, tills han en vacker dag beslutade sig för att resa bort. Han ringde mig för en tid sedan, och bad mig att besöka Krakow. Så, här är jag nu.

– Här är boken, sade kusinen och gav mig ett paket inslaget i grovt brunt papper.

Ignatius var lika tyst och hemlighetsfull som Archibald var högljudd och pratglad, de framstod som varandras motsatser. Där stod jag med boken i handen, och jag hade massor med frågor, medan mannen framför mig började gå mot entrén för att visa mig ut.

– Vet du vart Archibald är någonstans? försökte jag.

– Nej, han berättar inte så mycket om sina förehavanden.

Snart stod jag på gatan igen. Den här gången vek jag av åt fel håll, och fick gå en rejäl runda för att komma tillbaka till hotellet. Väl uppe på rummet kunde jag knappt bärga mig innan jag slet av omslagspapperet. Jag hejdade mig halvvägs. Greven hade ju egentligen inte sagt åt mig huruvida jag skulle läsa boken själv, eller bara hämta och förvara den åt honom tills han kom tillbaka. Men eftersom paketeringen redan var till häften borta så fortsatte jag.

Det visade sig vara en äldre engelskspråkig utgåva av Herodotos historia. Den var tummad och bitvis fläckig, det såg ut som att den varit med om ett och annat. Sidorna innehåll mängder av kommentarer och fotnoter skrivet med en sirlig svårtydd skrivstil. På försättsbladet syntes ägarens namn, det var ingen mindre än Laszlo Almasy, den berömde ungerska aviatören och upptäcktsresanden. Jag rös till en smula. Kanske hade Almasy med sig just denna bok under sina expeditioner 1933, när han upptäckte den berömda grottan med simmarna i Gilf Kebir. Fyndet visade att det under neolitisk tid för ca 10,000 år sedan funnits sjöar eller floder i Saharaöknen.

Hans anteckningar var skrivna på ungerska, även om det förekom engelsk text lite här och var. Almasy hade utbildat sig i England och förblev en anglofil resten av livet, trots att han slogs på tyskarnas sida i kriget tillsammans med Rommel. Vissa menade att han var en dubbelagent. Ryssarna var på jakt efter honom i krigets slutskede, men brittiska säkerhetstjänsten smugglade ut honom ur Ungern, och vidare till Egypten där han levde i stillhet till sin död 1951.

Nu satt jag med Almasys tummade exemplar av Herodotos i mina händer. Full av förmodat lärda anteckningar. Det kändes lite som en bekräftelse, äntligen så dök det upp en verklig historisk person i den här diffusa sagan, en person vars gärningar var väldokumenterade, även om han var delvis bortglömd och hans livsöde var lika mystiskt som greven och hans vänner. Jag beslutade mig för att återigen läsa Herodotos, samt köpa en ungersk ordbok för att dechiffrera kommentarerna i boken.

Få nya artiklar direkt i mailen!