Farväl World of Warcraft

För någon månad sedan fick jag för mig att jag skulle pröva World of Warcraft (WOW) ett gigantiskt virtuellt onlinespel med över 10 miljoner användare. Och jag blev fast. Fenomenet kallas MMORPG, dvs Massively Multiplayer Online Role Playing Game, och det finns ett antal att välja på, t ex Warhammer, Guild wars, Age of Conan etc, men WOW är störst av dem alla.

Spelet utspelar sig i en fiktiv medeltida/renässans-värld. Enligt klassisk fantasy-manér kan du välja om du vill spela människa, dvärg, alv, troll, orch, samt en rad olika yrken såsom krigare, trollkarl, jägare etc. Men där slutar likheterna med Tolkien, ty i WOW finns det en rad tekniska gimmickar, som t ex zeppelinare, bomber, musköter – och framförallt humor, som Sagan om ringen mestadels är befriad från.

I spelet förflyttar man sig mellan olika regioner i en gigantisk onlinevärld som kallas Azeroth; din figur skaffar sig olika uppdrag som löses på egen hand eller i grupp med andra spelare. Det kan vara klassiska grottäventyr, räder, eller mer handfasta uppgifter som att t ex jaga krokolisker för skinnets skull, och därefter få betalt för besväret. Med pengarna kan du skaffa bättre utrustning, lära dig nya färdigheter etc.

Min figur hette Kudz och var gnom, en slags dvärgar specialiserade på hantverk och olika former av märkligt ingenjörsskap. I spelet tillverkade jag allt från jättemusköten ni ser på bilden till exploderande minor i form utav får (!). Just gnomerna bjuder på mycket humor och bizarra upplevelser. Deras stad Gnomeregan är djupt insprängd i Dun Moroghs bergsmassiv, och är ockuperat av throgger, argsinta trolliknande varelser som härjar och förstör gnomernas sinnrika uppfinningar.

I spelet kan du gå med i olika gillen, lära dig allsköns färdigheter som fiske, smide, matlagning, skinnberedning etc etc. Du kan färdas mellan olika områden medelst flygande gripar eller båtar. Spelmakarna lyckas ofta skapa svindlande miljöer, här finns allt från frostiga vinterlandskap, karga öknar, trolska skogar, heder, träsk etc.

En rundresa i Azeroth tar flera timmar, onlinevärlden är stor och bjuder på många överraskningar. På bilden ovan ser ni min figur utanför Gnomeregan. Den gröna röken i bakgrunden härrör (förmodligen) från radioaktiva läckor, som ett resultat av throggernas attacker. Man skymtar också några väldiga kugghjul vid bergstopparna, där under finns portarna till Gnomernas förlorade stad.

Trots den storslagna grafiken och alla möjligheterna handlar det som vanligt om att slå ihjäl monster, hitta magiska vapen och rustningar, och samla erfarenhetspoäng. Du börjar med noll och klättrar upp till 80, och då har du uppnått hjältestatus och slösat bort väldigt många timmar framför datorn. Jag kom till 35 innan jag tröttnade.

Även om spelet är enormt vanebildande (ja, det har blivit väldigt korta bloggposter den senaste månaden) så har det sina begränsningar. Till slut börjar uppdragen att upprepa sig, och trots att landskapen är storslagna och vackra bebos de allt som oftast av trista jättespindlar och dinosaurier. Allt upprepar sig igen och igen, med skillnaden att motståndet blir större i takt med att dina poäng och färdigheter ökar.

MMORPG-spelen har blivit till en jätteindustri; det sitter miljoner människor framför datorn varje dag och sliter med allehanda uppdrag och äventyr i avlägsna fantasivärldar. Spelbolagen tar betalt för spelen samt oftast en månadsavgift. Uppföljare och utökningar lanseras med jämna mellanrum. Det blir en del pengar.

Den här typen utav evighetsspel ersätter förmodligen TV-tittandet, de erbjuder förströelse, verklighetsflykt, gemenskap, och framförallt interaktivitet till skillnad från TV:n. Du bestämmer själv vart du går, vilka äventyr du vill delta i, även om det mesta är ganska så styrt av dina befintliga erfarenhetspoäng.

Jag tror bestämt att det här är framtidens kvällsunderhållning. Hittills har spelbolagen mest satsat på det rent tekniska, att genom sinnrik 3D-grafik skapa fantastiska miljöer. Om de tar ett steg till och satsar på bra manus, bättre äventyr, och tonar ner de repetativa inslagen så kommer det här att locka ännu fler människor. Den vilda jakten på poäng är också i grunden meningslös, ty det är ju upplevelsen man vill åt, och det finns ju alltid ett tak – vad händer när figuren uppnått 70-80 poäng? Och man har utforskat hela världen? Nya uppföljare, nya versioner, i all evighet?

Lyckas Blizzard (som spelutvecklingsföretaget heter) lösa dessa problem då har äntligen TV:n fått en värdig utmanare. Personligen försöker jag undvika både TV och andra tidskrävande förströelser, igår avinstallerade jag WOW, och det kändes som en befrielse. Tillbaka till verkligheten…

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, spel, datorspel, world of warcraft, wow, MMORPG, onlinespel, fantasy