Feminismen och matriarkatet

När kvinnorörelsen tillkämpade sig lika lagar och villkor i början av 1900-talet var egentligen kampen om jämlikhet över. Åtminstone på det legala planet. När kvinnor fick lika rösträtt, så hade de möjlighet att rösta in sina medsystrar till kommuner, landsting och riksdag. De hade även i övrigt samma rättigheter som män, möjlighet att förvärvsarbeta, försörja sig själva, äga och starta företag, samt anställa vem de ville etc.

Könskampen fortsatte emellertid. Nu var det inte längre lagarna man ville ändra, utan folks beteenden. Det verkade som att män fortsatte att prioritera andra män i arbetslivet och i maktens korridorer, trots att de bägge könen omfattades av samma regler och lagar. Det handlade alltså om diskriminering, att män kanske hellre anställde män än kvinnor till vissa positioner.

Detta var emellertid svårare att komma åt. Eftersom det egentligen inte är olagligt att diskriminera vid anställningar el dyl. Det är också svårt att bevisa om det rör sig om diskriminering, eller om valet är en kombination av kompetens, tycke, smak och kemi. En arbetsgivare anställer ju den hon trivs att jobba tillsammans med, och det står henne fritt att göra så.

Tanken om ett allomfattande och styrande patriarkat infördes i den feministiska ideologin. Man ansåg att det fortfarande var männen som styrde, ty de satt på alla viktiga samhällspositioner, och detta skulle på något vis bekämpas. Kvinnor utmålades snarare som offer, än dugliga entreprenörer som kunde anställa sina medsystrar och skapa jämlikhet på riktigt.

Det kanske stämmer att det finns fler rika och inflytelserika män än kvinnor än idag. Men det finns också fler fattiga och trasiga män. Männen är överrepresenterade i fängelserna, på ungkarlshotellen, bland uteliggare, utstötta, ensamma, missbrukare. De är också sämre i skolan, män dör i krig, de råkar oftare ut för arbetsplatsolyckor, utsätts oftare för våld etc etc.

Kvinnokampen var kanske svårare än många föreställde sig? Och jämlikhet är inte heller helt lätt, när man tar in alla olika parametrar.

Därför blev det enklare att bygga en ideologi som inte står på vetenskaplig grund. Genusteorierna backas inte upp av forskning, undersökningar och prover tagna på diverse olika populationer, statistik etc, som brukligt är inom samhällsvetenskaperna. Nej, det hela bygger på antaganden, vilka tenderar att bli allt mer vidlyftiga, verklighetsfrånvända, samt tar avstånd från den mänskliga biologin.

Och teorierna implementeras med hot om skam. Den som säger emot blir helt enkelt skambelagd. Att vara emot de feministiska teorierna anses ohyggligt dåligt. Då är man en mansgris, kvinnoföraktare, odemokratisk etc etc. Och de flesta män vill inte hamna i den positionen. Och kritiska kvinnor vill inte heller anklagas för att vara svikare, offra sina medsystrar etc. Därför väljer väldigt många att hålla tyst. Och därför kan dagens ovetenskapliga feminism fortsätta att flytta fram sina positioner.

Det är exempelvis inte ovanligt längre att vissa organisationer, institutioner etc har en större andel kvinnor, och ibland enbart kvinnor. Kvinnorna har flyttat fram sina positioner inom läraryrket, på universitet, statliga verk, institutioner, inom media, kultur etc. Och det förefaller som att feminismen inte längre är en självklar förespråkare av jämlikhet. Utan att den istället strävar efter ett matriarkat, dvs ett samhälle som domineras av kvinnor. De som kontrollerar statsförvaltning, media, kultur och utbildning har onekligen en stark röst i samhället.

Radikala feminister framställer allt oftare män som våldsverkare, våldtäktsmän, pedofiler, intoleranta etc – trots att vi lever i ett allt mer jämställt samhälle, där det inom vissa tidigare mansdominerade yrken numera förekommer fler kvinnor. Feminismen tenderar också att bli mer rasistisk, då den största kritiken riktas mot vita svenska män, emedan de flesta brotten mot kvinnor och jämställdheten görs av invandrade män. Dessa män kritiseras däremot inte så ofta. Tanken om jämlikhet är tillika helt övergiven i vissa etniska miljöer.

Det finns en risk att feminismen klappar ihop totalt, då den numera bygger på irrationalitet, skamhot och etnonationalism. En kombination som mest påminner om en maffiaorganisation, mer än något annat. Det vore skamligt att ens jämföra denna verksamhet med de riktiga jämlikhetsförespråkarna, de kvinnor som förr om åren kämpade för verkliga rättigheter och rättvisa lagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Hej.

    Jag vågar påstå att om du skulle ställa upp grafer för kostnaden för offentlig förvaltning, nedbruten i sektorer; mängden fel begångna av desamma; antalet anställda; antalet administratörer; samt mängden kvinnor inom dessa verksamheter så skulle en direkt korrelation mellan antalet kvinnor och vår allt sämre offentliga service framträda.

    Diagrammet med grafer bör ha 1960 som startår för att förändringen verkligen skall synas.

    All verksamhet som feminiseras blir allt mer fokuserad på att prata om verksamheten istället för att utföra arbetsuppgiften. Skolan och vården torde vara paradexemplen.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare