Den första vågen av frihetligt tankegods som väcktes i Storbritannien på 1600-1700-talen ledde till en ny ordning, där köpmännen istället för krigaradeln tog makten. Detta skedde delvis på grund av ett skifte i ekonomin, det var helt enkelt mer effektivt att ägna sig åt handel och tillverkning, än att kriga och driva feodala storjordbruk.
Man kan också se den första vågen av liberalism som en traditionalistisk återställare för de Nord- och Centraleuropeiska folken, som i grunden skydde envälde, centralstyrning och en totalitär kyrka manövrerad från Rom. Under förkristen tid hade vi rådslag, valkungadömen, ting och polyteism. Och nu fick vi parlamentarism, protestantism, religionsfrihet, frihandel etc. Det borgerliga samhället föddes.
Därefter följde flera olika vågor av frihetligt tankegods, eller ska vi kalla dem förbättringsideologier. Ibland slog experimentlustan hårt tillbaka som under den franska revolutionen, som resulterade i ett blodbad samt kejsardöme istället för folkstyre.
I slutet av 1800-talet föddes socialliberalismen, i mångt och mycket en anpassning till socialdemokratin som var en stark och konkurrerande rörelse. Och socialdemokratin var tillika en anpassad form av socialism. Eftersom arbetarklassen fick det bättre redan i slutet av 1800-talet så minskade viljan till revolution, vilket var kommunismens själva essens. Socialdemokratin blev vänsterns reträtt och räddning. Nu skulle man istället via parlamentarism forma samhället i socialistisk riktning.
Socialliberaler och socialdemokrater stöttade varandra i många olika frågor och progressiva samhällsprojekt. Ibland föreföll de närmast identiska, det enda som skilde dem åt var den röda boken. Socialliberalerna styrdes istället av rättvisepatos, tron på social utveckling och en smått tvingande välvilja med rötter i den kristna protestantiska traditionen.
Det fanns ett stort mått av förbättringsideologi även hos 1900-talets totalitära ideologier, nazismen, fascismen och sovjetkommunismen. Det var viljan till ”förbättring” som drev dem, de ville alla omdana samhället i ny inriktning. Gamla tiders historia, visdom, traditioner etc var mest ett hinder i deras framfart. Efter de bägge världskrigen och massmorden föddes en mer kosmopolitisk, globalistisk förbättringsideologi som utgick från FN och tanken om människans lika värde/värdighet.
Fram till slutet av 1960-talet fanns det mängder av reformer att ägna sig åt, en av de sista stora stegen i Sverige var att införa skattefinansierad förskola. Nu hade alla rösträtt, vi var lika inför lagen, vi kunde alla utbilda oss, och nu kunde kvinnorna ge sig ut på arbetslivet med professionell personal som tog hand om barnen.
Därefter fanns det egentligen inte så mycket mer att göra, det politiska arbetet har mest bestått i att finputsa, renovera – och slutligen reformera för reformerandets egen skull. Högskattesamhället föddes, och vi betalade hela tiden mer skatt, medan samhällstjänsterna blev allt mer urholkade.
Detta är den sista fasen hos förbättringsideologierna. När allt redan är gjort, och man istället börjar fördärva och pervertera samhället som man en gång i tiden varit med och byggt upp. En förbättringsideologi kan ju inte upphöra? Den måste fortsätta att förbättra; finns det inga fattiga att hjälpa, då måste vi importera nya. Finns det inga problem, då skapar vi nya. Genom att först överreglera och fördärva marknaden, kan man sedan hjälpa till med bidrag och subsidier. Politiken fjärmas från fakta och siffror i förmån för känslor och sinnesstämning. Med ena handen hjälper man minoriteter, hbtq-personer etc, och med den andra handen introducerar man nannystate, deepstate och övervakningssamhället.
De tre faserna skulle kunna kallas för återställare, utveckling och degenerering. Vi kan antingen betrakta det hela som en enda långsiktig utvecklingstrend, eller som olika ideologier som eventuellt samspelar, eller oberoende bygger vidare på varandra.
Under historiens gång har vi haft liknande förbättringsideologier, som bröderna Gracchus landreformer i republikens Rom, och stadsstaten Athens tillblivelse. Viljan till reformer och progressivism är inte helt ny, även om namnen och syftena delvis skiftar. Den degenererade fasen sammanfaller ofta med imperialism, i vår tid symboliserat av EU. Den nya imperialismen skiljer sig en del från den gamla, som i mångt och mycket var byggt på kolonialism. Dagens imperium byggs av fria industrinationer som enas under teknokratisk iver och frihandelsparoller.
Det monster som blev resultatet börjar emellertid skrämma de bredare folklagren. Det skälver, skakar och brister överallt, medan det degenererade ledarskapet svarar med känslor och fantasier. Många har investerat sina liv, intellekt och karriärer i de degenererades tjänst, ett uppvaknande är näst intill omöjligt eller oerhört smärtsamt.
Det är i denna värld vi lever och tvingas navigerade oss fram de närmsta decennierna. Där namnet på ideologierna är av mindre betydelse, ty de har triangulerat bort sig till oigenkännlighet, utan det är snarare direkt handling och realpolitik som är av intresse. Och vi kan ta lärdom från de länder som hissat segel, istället för att hacka sönder skutan med yxa i jakt på ved. Länder som hyllar måttfullhet – istället för kaotisk omdaning och sekteristiskt dårskap.
