Fördelningspolitik

Fördelningspolitiken är välfärdsstatens viktigaste instrument. Genom att pengar fördelas till behövande, fattiga, utslagna, sjuka etc så kan man motivera höga skattesatser. Genom fördelningspolitiken får vi ett mer rättvist samhälle. Systemet ifrågasätts sällan på allvar. Det här är Svedalas betongfundament.

Notera att välfärdsstaten inte enbart fördelar pengar till de fattiga och behövande, nej, de största beloppen fördelas runt i medelklassen, i form av föräldrapenning, barnbidrag, vab, a-kassa etc. Pengar som medelklassen egentligen inte skulle behöva – om de inte betalade så mycket skatt, och kunde spara en slant.

Låt oss titta på ett helt ordinärt företag. Det är ju näringslivet som skramlar ihop skattepengarna och ger folk arbete och mat på bordet. Hur ser skattesatserna ut i ett vanligt bolag egentligen?

Här har vi det fiktiva företaget Ruperts Rör & Svets, som drar in 6 miljoner om året på 10 anställda som vardera tjänar 27,000 kr i månaden innan skatt. Varje anställd kostar 421 200 kr om året inklusive sociala avgifter. Det blir 4,21 milj i lönekostnader per år. Återstår 1,78 miljoner, som går till materialinköp, hyra, samt vinst till ägaren.

Ägaren heter Rupert, han är aktiv inom firman och fungerar som både chef och vanlig arbetare. Som så många andra småföretagare tar han ut minimal lön, och förlitar sig istället på vinsten som brukar bli ca 400,000 kr om året, i bästa fall. På det betalar han 22% i bolagskatt, och får behålla 312,000 kr, dvs 26,000 kr netto/mån. En ordinär ersättning för en person som jobbar 70 timmar i veckan, ansvarar för 10 anställda och svarar i telefon dygnet runt.

Så här ser det ofta ut bland småföretagen. Ibland hyffsar man till siffrorna genom att jobba lite svart utanför kontorstid. Lågkonjunkturer ställer ofta till det då man har en ganska skral kassa. Problem blir det också om maskiner går sönder och nya måste köpas in. Men man klarar sig. Det rullar på, som Rupert brukar säga.

Värt att notera är att av de 6 miljonerna som företaget drar in så går ca 2,5 miljoner till skatter, sociala avgifter och moms. Lågt räknat. Skulle vi räkna in momsen som de anställda betalar med sina löner när de handlar i affärer etc så skulle det bli ännu mer, säkert runt 50%.

Om Rupert hade fått betala en miljon mindre i skatt så hade han förstås tagit ut lite mer i vinst, det har han ju gjort sig förtjänt av.

Samt anställt två personer till.

Två personer som inte skulle behövt gå på a-kassa eller på någon vidareutbildning i arbetsförmedlingens regi.

Apropå fördelningspolitik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. socialister kan aldrig förstå varför högre skatter ger lägre skatteintäkter. Kanske vill dom inte förstå, “skit samma om vi får in mindre, det viktiga är att alla har det exakt lika dåligt”. Utan misär inget existensberättigande för vänsterpartier – vänstern behöver missnöjda fattiga medborgare!