Från apati och handlingsförlamning – till näven som slår bordet i bitar

Från apati och handlingsförlamning - till näven som slår bordet i bitar 1Apati och handlingsförlamning verkar ha drabbat stora delar av högern i västvärlden. Medan vänstern marscherat fram i korridorerna på universitet, medier och myndigheter så har högern mest slickat sina sår, och gnällt mer eller mindre högljutt. Motreaktionerna finns där, jag kommer att avhandla dem längre fram, men jag blir ändå förvånad av hur lite som görs då över 50% av oss har någon slags borgerlig grundsyn.

Det är i och för sig en ganska utspridd och löst sammanhängande skara vi ser. Några kallar sig gammelborgerliga, och vill väcka liv i de gamla moderaterna, vi har också gammelliberaler, nationalister, libertarianer, anarkokapitalister osv. Man pendlar mellan konservatism, nationalism och frimarknadstankar utan att lyckas skapa en bra kombination av alltihopa.

Många räds den så kallade populismen, som anses vara något fult, trots att all politik är populism, och hela vårt demokratiska system är baserat på populism. Våra politiker vänder sig till folket med populära idéer och fiskar på detta sätt röstar, i syfte att befolka parlament och regeringar, där det slutgiltiga målet förstås är makt. Och makten vinns via löften och fagert tal, allt oftare används skattebetalarnas pengar som bete, och delas ut i form av bidrag och statliga jobb till de som röstar rätt. Populism är när högern gör det, när vänstern gör detsamma kallas det solidaritet.

För att skapa en motreaktion så krävs det att högern jobbar på flera olika fronter. Den påtagliga apatin tror jag framförallt handlar om att vi har att göra med folk som jobbar på riktigt. Högern återfinns i den privata sektorn, de är små- eller mellanstora företagare, anställda, chefer och mellanchefer. De har inte tid att skriva arga blogginlägg eller delta i manifestationer, även om undantag förstås finns.

Högern är skatteboskapet som varje dag hunsas, det är via dem politikerna finansierar sina storslagna projekt. Högerfolket betalar notan när kommunen ska placeras på kartan, alla bidragen ska betalas ut, eller för att hälla i EU-drakens gap. De är tysta och flitiga, det är ju deras jobb, och ända tills nyligen så har de själva inte blivit så värst drabbade av de politiska experimenten, men nu börjar det knorra oroväckande i leden.

Vissa inom den mer obskyra borgerligheten menar att det är meningslöst att rösta, att det till och med är en synd, då man på så vis underhåller det misslyckade vänsterexperimentet, och visar att man accepterar och är en del av det. Ty de flesta etablerade partier på den politiska kartan är ju numera någon slags socialdemokrater. Spelar det någon roll vad jag röstar på?

Det gör det faktiskt. Politiken som vapen är inte död. Det visar fenomen som Trump och Brexit. Det går absolut att samla skarorna och nå förändring, det kanske inte blir exakt som vi tänkt oss, och inte för evig tid, men det går. Särskilt ute i kommunerna, där det kan skilja några hundra röster mellan ett rimligt alternativ och katastrof.

Politiken är dessutom också ett indirekt vapen. När de ungerska nationalisterna Jobbik hotade Orbans Fidesz så beslutade man sig för att gå mer högerut, och på så vis lyckades Orban behålla makten. Trots att han bara några år tidigare var en nyliberal mellanmjölkspolitiker som alla andra. Det som blev kvar var själva politiken, och genom att agera snabbt under migrationskrisen så fick ungrarna inga no-go-zoner eller sprängningar i landet. Även libertarianen Ron Paul i USA är ett intressant exempel, hans presidentvalskampanj kom inte långt, men drev politiken högerut och adderade starka frihetliga undertoner.

Även aktivism fungerar, se på de gula västarna i Frankrike; de lyckades röra upp landet i dess beståndsdelar. Nu har till och med armén i stora delar vänt sig mot Makron och hans globalister. Håll ögonen på Frankrike, vad som händer i landet kommer förmodligen att få följdverkningar i resten av EU.

Alternativa mediekanaler och journalistik är också ett starkt vapen. Betrakta en bloggare som Emanuel Karlsten som på kort tid gjort sig till auktoritet inom pandemirapporteringen, genom stark research, tydlighet och fakta. Även ett kartprojekt som demografi.nu som visar på migrationens regionala följder får mängder av besökare, trots att webbplatsen inte ens fanns i förrgår. Sen har vi förstås alla de alternativa medieplattformarna, som under några år vuxit till sig, och numera är ganska stora och etablerade.

Och även vänsterns marsch genom institutionerna kan stoppas, för varje galen tok som sitter och värmer en onödig stol, så finns det en annan som tålmodigt gör sitt jobb. Och det är de sistnämnda som bidrar till att Sverige fungerar, att vi inte helt och hållet sjunker ner i träsket. Den flitige är ofta tyst, hon är inte lika högljudd och anskrämlig som aktivisterna. Men hon finns där, tyst och tålmodig, bidar sin tid. Redo att vända när alla andra gör det.

Så, för att knyta ihop säcken; högern behöver en politisk gren, en aktivistisk gren, medier, bloggar, tankesmedjor, samt spridning i akademier och institutioner. Att påstå att det ena är bättre än det andra, eller att det inte fungerar, är att slå undan benen på rörelsen. Alla delar behövs, och alla delar kommer att komma till pass, innan vänsterdraken jagats ur sitt näste och fördrivits.