Godhet via ombud


Godhet via ombud 1Vi västerlänningar har alltid velat hjälpa. Godhet är vår styrka, och vår svaghet.

Som hertiginnan av Sutherland, i den ovanligt träffsäkra artikeln av Karl Marx; hon var djupt besvärad över hur slavarna behandlades på andra sidan jordklotet, medan hon tvingade bönderna på sina egna ägor att flytta och brände deras hus.

Viljan att göra gott tog fart i och med den industriella revolutionen, när klyftan mellan folk, klasser och länder blev mer markant. Visserligen fanns det klyftor tidigare, men nu var det så många fler som kunde klättra på karriärstegen. Kanske skämdes de nyrika lite över sina pengar, och ville göra rätt för sig. Inte så mycket för de fattigas skull, utan för sin egen.

Och det har nästan blivit till en kult, ett reningsbad för att frälsa sin själ. Att göra gott är förmodligen det högsta som finns. Åtminstone i den abstrakta tankevärlden.

Vi donerar pengar till diverse välgörenhetsorganisationer och aktivister; vi ger till och med en slant till det professionella tiggargänget utanför livsmedelsaffären. Men att knacka på hos grannen och fråga hur han mår är inte lika lätt. Det handlar ofta om godhet via ombud. Där ombudet tar en väldigt stor del av kakan för egen del. Det kostar att ge. Givandet har blivit en mäktig affärsrörelse.

Även storföretagen donerar enorma belopp till åtskilliga högre syften, ofta för att stödja minoriteter, mångfald, klimatet osv, givetvis för att framstå i bättre dager. Medan de massavskedar sina anställda för att de förlorar marknadsandelar. Undrar om de bägge sakerna hänger ihop?

Varför ska vi hela tiden hjälpa? De flesta kan väl reda sig själva? Är det inte nedvärderande att anta att någon behöver din hjälp hela tiden? Och det är ofta de andra som behöver vår västerländska upplysta hjälp. De som befinner sig långt borta, de som man sällan träffar. De som man kanske inte ens vill träffa.

Att vara den som hjälper ger sociala poäng, och kanske även en biljett till himlen? Att hjälpa de fattiga var ju en viktig del av kristendomen. Och godhetsivern har överlevt sekularisering och religionens urvattning och avveckling. Det enda som finns kvar av vår tro är viljan att vara god.

Fast bibeln pratar inte om abstrakt godhet på avstånd. Hjälp till självhjälp är det verkliga kristna budskapet. Ge inte den fattige en fisk, utan ge honom ett nät, säger Jesus. Tanken är att hjälpen ska bidra till något, och inte bara vara livsuppehållande. Att hjälpa på ett sådant sätt att vederbörande därefter kan klara sig själv.

Det kan handla om att hjälpa någon att hitta ett jobb eller kunskap och färdigheter för försörjning, en åkerlapp, tak över huvudet, eller kanske bara broderligt stöd. Att ge slantar så att man klarar sig till nästa donation är egentligen ingen riktig hjälp, utan man riskerar istället att passivisera personen i fråga. Likt ett husdjur som blott väntar på nästa matportion. Eller en slav.

Det låter illa, jag vet, men det ligger en del sanning i det. När ska vi genomskåda godhetsbluffen? Det här med att ge – enbart för att själv framstå i bättre dager – eller ännu värre, tvinga andra att ge, och själv ta åt sig äran. Så som sker med skattepengar och bolagsvinster, där många lagt in långa timmar av arbete, och ser sitt slit gå till saker man själv inte hade valt. Godhet?


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag