Granne med en kommunist

En av 1900-talets totalitära ideologier har överlevt, och frodas fortfarande. Kommunism i olika former har tillfogat extremt mycket skada i världen. Från Stalins Sovjetunionen, Maos Kina till Pol Pots Kambodja. Och än idag ser vi experimentet upprepas i Nordkorea och Venezuela med liknande resultat. Överallt där socialistiska idéer nyttjas så resulterar det i fattigdom, förtryck och mord.

Vi trodde att vänsterideologierna skulle försvinna i samband med murens fall under 1990-talet. Men så blev det inte. Idag har socialismen istället förvandlats till en slags kulturkamp, och den använder sig av miljörörelsen, kvinnorörelsen, intresseföreningar, media, skolan etc för att närma sig sina mål, vilket är kontroll över ekonomin och medborgarna. Det offras numera ymnigt på det identitetspolitiska altaret, oavsett partifärg.

Och givetvis är en ideologi ingenting utan människorna bakom den. Och i Sverige har vi ganska många som lutar åt vänster, både politiskt och ur ett livsstilsperspektiv. Ofta låter vi dem vara ifred, vi tycker att de kanske är ganska harmlösa, och att de kan syssla med sin aktivism på fritiden. Man skyller på ungdomens synder och hetlevrad radikalism, men åren går, och ränderna går inte alltid ur. Grannen fortsätter att rösta rött.

Är de så oskyldiga? Det är frågan.

Låt oss säga att du arbetar på en bank eller ett finansinstitut, och det framkommer att en av dina kollegor röstar på ett kommunistiskt parti. Här talar vi om en ganska grav dissonans, en person som vill avskaffa kapitalismen och fritt ägande av företag, en sådan person väljer kanske inte i första hand att arbeta inom finansvärlden. Men liksom mycket annat som jag skriver om, så är exemplet tagit från verkligheten.

Och det finns en stor inkonsekvens inom vänsterrörelsen. Påfallande ofta har de sina barn på privatskolor, spekulerar på bostadsmarknaden och nyttjar friskt allt det som marknadsekonomin har att erbjuda. Tills det socialistiska samhället är infört anser de sig ha rätten att nyttja allt som dagens fria samhälle har att erbjuda. Ibland kallar vi dem champagnesocialister, det är en slags kulturell medel- eller överklass. Många jobbar inom myndigheter och verk, media, kultur etc, och några inom det privata näringslivet. Inte helt olika forna tiders bourgoisie.

Våra socialistiska kollegor och grannar bidrar till den totalitära ideologins upprätthållande. De urskuldar diktatorer och utmålar duktiga hårt arbetande människor som rovkapitalister och giriga utsugare. De vänder upp och ner på världen, och försöker skada och underminera vårt samhälle. Vänstermänniskorna är progressiva, och vill ändra på könsroller, familjestrukturer, migration, arbetsmiljöer, skattesystem, bidragssystem, utbildning och forskning. Hela samhället ska sakta omstöpas till något slags kulturmarxistiskt postmodernt limbo.

De kan inte tänka sig att lämna oss andra i fred, och bygga sitt vänstersamhälle någon annanstans, tillsammans med likasinnade. Nej, de vill tvinga in alla sin samhällsmodell. Det vi ser idag är sällan en frihetlig eller kooperativ socialism, utan statssocialism av värsta sorten. Alla ska med.

Givetvis skulle deras utopi inte fungera utan att stjäla pengar från andra, det kallas omfördelning och sker i rättvisans och i det godas namn. Verksamheten är grovt parasitär, den kräver att alla involveras, och slutar ofta med att ingen äger någonting, men undantag för partipamparna och dess närmaste byråkrater. Vänstern är civilisationens motsvarighet till cancer. Just när man tror att sjukdomen är botad, så uppstår det nya metastater, som sakta bryter ner kroppen.

Kan vi acceptera dylika människor i våra företag, organisationer och vänkretsar? Skulle vi acceptera nazister, fascister, islamister eller andra extremister? Utgör vår tolerans för det intoleranta ett problem?

  1. Generellt skall man vara försiktig med människor som mördar en om man inte gör eller är som de vill.

  2. Bra beskrivning av hur de beter sig. Jag anser att man skall kalla dem kulturmarxister då det är Frankfurtskolans idéer som genomförs i Sverige. Då kan vi se vår verkliga fiende och först då kan vi göra motstånd för i framtiden segra.