Greven och det förlorade slaget

Greven och det förlorade slaget 1

Den här gången höll jag på att ge upp, efter ett evinnerligt irrande bland portarna på Jungfrugatan; hur kunde det vara så svårt att hitta en adress som jag besökt så många gånger tidigare? Slutligen med darrande hand öppnade jag den onumrerade porten som ledde upp till Grevens våning. Den gamla hissen gnydde mer än vanligt. Högst ovilligt gick färden uppåt. Jag hann knappt knacka. Han öppnade. Vände ryggen mot mig, fortsatte djupt in i den jättelika sviten, ända in till biblioteket. Det stod en flaska grappa på skrivbordet. Han tittade ner i golvet med bister min. Vände och valde bland cigarrerna i lådan. Jag anade doften från en tung mansparfym som inte längre tillverkades, och vars beståndsdelar förmodligen inte ens gick att uppbåda. Det doftade musk, krig och utbrända kyrkor.

– Vi har uppfostrat en generation kvinnor som tror att allt är patriarkatets fel, och att de själva är bättre, bara för att de är kvinnor.

– Är det så illa, pustade jag?

– Förmodligen värre. Vi firar snart det hundrade året av kvinnlig rösträtt. Ett sekel. Och ändå är de inte nöjda. Allt är fortfarande fel, och de skyller fortfarande på oss. Det börjar likna ressentiment, alternativt ett nesligt politiskt vapen för att foga värden utifrån sin egen ordning. Välj, din verklighet.

– Hundra år en lång tid. Hade glömt att det var så länge sedan.

– Ja, det har de flesta. Det sammanfaller närmast med den Böhmiske korpralens undergångsideologi, som numera också har 100 år på nacken. Och fortfarande tjatas det om nazister överallt.

– Ja, det börjar bli lite tröttsamt, sade jag och tag fram blocket. Greven tittade åt ett annat håll och fortsatte.

– Det är som en hysterisk napoleonkult. Du ska veta att det gick illa för alla de som ertappades med att vara bonapartister efter nederlaget. Det var belagt med dödsstraff, om jag inte missminner mig. Men nu är det glömt och begravet, folk tröttnar till slut.

Hursomhelst, vad gäller den tandlöse ölhallsagitatorn så finns det inte så mycket mer att tillägga. Jag kan förstå att vissa känner en kittlande känsla inför estetiken och storslagenheten, även om det är förbjuden frukt så att säga, eller kanske just därför.

Han slarvade bort en tredjedel av fäderneslandet, och Köningsberg, ack Köningsberg, raserat till grunden och plundrat av bolschevikerna. Ett snöpligt slut på vårt rike, som en gång i tiden dominerade större delen av Europa. Men det var före idioternas tid. Före de bägge krigen, innan dårskapen och modernismen.

Om han ville klämma åt de hebreiska bankirerna, varför skulle han då mörda fattiga krakar från Polen och Ukraina? Många av dem rekorderliga och konservativa individer, som satte familjen och äran högt. Medan globalister och rovkapitalister gick fria. Den där tandborstmustaschen var en riktig förlorare. Följde inte ens sin egen vidriga ideologi, utan fick betalt från samma internationella bankkonton som alla andra.

– Nåja, kriget tog ju slut, han blev besegrad … Jag började kallsvettas, det här var ett ämne som jag inte gillade att glida in på. Men greven lät sig inte hejdas.

– Och nu sitter folk och shit-postar bilder av honom på Facebook. Och tycker att de är konträra och annorlunda. Kallar alla andra för normisar, och betraktar sig själva som bättre vetande, trots att de inte ens börjat skrapa på ytan. Svastikor, läderrockar och lugerpistoler. Dyrt smink och spegeldörrar, men egentligen samma kommunistiska pack som tog makten i Ryssland. De lurade och bedrog de preussiska junkrarna, lovade dem krig, ära och upprättelse, och ledde dem rätt ner till helvetet. Så kan det gå, när de halvbildade lägre klasserna tar makten och börjar omforma samhällskroppen. Skit in, ger skit ut. Nu är det försent, Europa är dömt; vi föder för få barn, våra kvinnor har vänt sig emot oss, vår skaparkraft är slut. Det är över, min vän. Det är över. Och det har varit så under en längre tid.

– Är du inte lite väl pessimistisk? Är allt bara mörker?

– Ibland är det nyttigt att inse att slaget är förlorat. Det kan ge lättnad för själen att inse misslyckandet, och stirra ödet i ögonen. Nu handlar det inte längre om uppmarschen och erövrandet, utan om reträtten och vart vi ska ta vägen sedan, och vilka som ska med på den andra resan. Att förlora slaget betyder nämligen inte att universum upplöses i sina minsta beståndsdelar. Nej, livet fortsätter obönhörligt.

De byggde trista sovjetiska betongkaserner i Köningsberg, nya människor österifrån flyttade in. Kyrkan renoverades, och är en av få byggnader som skvallrar om att det en gång i tiden bodde ett annat folk på platsen, som pratade ett annat språk, dyrkade andra gudar, och hade ett annat öde. Ett folk som inte längre finns.

Han hällde upp ett rejält glas med grappa åt mig.

 

Fortsättning följer här.

Få nya artiklar direkt i mailen!

Loading