Greven som försvann

Greven som försvann 1
Jungfrugatan i Stockholm

Jag promenerade raskt utmed Jungfrugatan med manuskripten i en lätt läderväska, som jag själv tyckte var synnerligen elegant och med lagom patina. Porten uppenbarade sig för mig, ibland var det svårt att hitta den märkliga dörren, men inte denna gång. Sensommarvindarna hade hastigt fått staden i sitt grepp och skänkte välbehövlig svalka och frid. Jag struntade i hissen och rusade istället upp för trapporna till grevens våning, och knackade på med tre myndiga slag.

Dörren öppnades raskt av en ung man i kostym. Hans hår var bakåtslickat och han hade ett headset på huvudet. Inne i rummet satt dussintals andra personer i samma utstyrsel och pratade i telefon. Det såg ut som ett östermalmskt kontorslandskap för finansvalpar i vardande. Förvånat tittade gossen på mig, och undrade om han kunde hjälpa till med något. Just när jag skulle meddela honom att jag råkat komma till fel våning så såg jag det välbekanta fiskbensmönstrade golvet och stuckaturerna i taket. Det var rätt ställe, men greven och alla hans märkliga möbler och ägodelar var kliniskt bortstädade.

– Jag söker den förra ägaren, mumlade jag.

– Tyvärr har jag ingen aning om vem som var här före oss,  svarade han glatt, och gav mig en fullkomligt tom blick.

Jag tackade och såg dörren stängas lika snabbt.

Snart fann jag mig själv sittandes på porttrappan utanför huset. Jag öppnade min lilla metallask med cigariller. Det var sällan jag rökte, men detta var ett givet tillfälle. Jag började sortera anteckningar och färdiga manus från väskan, mest som en överslagsreaktion, tills jag skulle komma på en bättre strategi. Jag tog upp mobilen och loggade in på onlinebanken, och blev förvånad av den väl tilltagna summan som mötte mig. Någon hade överfört en halv miljon kr till mitt konto. Det var mer än vad vi kommit överens om, men jag var förstås nöjd med ersättningen, fast inte lika betagen av sprattet som greven spelat mig. Vart hade han tagit vägen? Jag hade verkligen sett fram emot vårt samtal.

Under vårt sista möte hade greven pratat om den stundande konfluxen. Han menade att världen stod inför stora förändringar och att det var ett historiskt vägskäl som skulle bli väl ihågkommet av framtidens skriftställare. Världen ställdes inför dylika hastiga förändringar med jämna mellanrum, och den som kunde tolka tecknen var givetvis förmögen att spå när det skulle ske. Greven visste förstås, han visste det mesta; att prata med honom var jämförbart med en spränglärd preussisk akademiker av den gamla skolan. Sådana människor fanns inte längre. Han kunde friskt blanda det vi kallar för fakta, statistik med myter och mysterier. Det fanns inga gränser i samtalen, hans teser och teorier var hela tiden stringenta och väl sammanhållna, om än stundtals långt utanför det allmänt godkända.

Mänskligheten skulle plågas av dekadens, lögner och galenskap, förutspådde han. Och de som behöll sans och förnuft skulle jagas, förnedras och tystas. Han förutspådde väldiga slitningar som skar genom klasser, familjer och alla sociala strukturer. Oroligheter, konflikter och inbördeskrig fanns också på kartan; framtiden såg dyster ut, men något gott skulle komma ur det hela, det var greven övertygad om.

Vårt samarbete hade gått till på följande sätt. Jag var inbjuden till ett antal sessioner, där han helt och hållet styrde agendan. Jag visste inte från gång till gång vad som skulle avhandlas. Mitt jobb var att anteckna lyhört och därefter skicka renskrivna dokument till greven. Vid slutet av varje möte diskuterade vi kort de förra renskrivningarna, och han hade sällan något att anmärka på.  Jag förstod inte riktigt varför han anställt mig för att vara hans skribent. Gubben hade ögon som en korp, och var ytterst flyhänt med pennan. Kanske gillade han miljön där han fick berätta, kanske var det lättare för honom att minnas när han pratade och någon lyssnade, och ibland ställde kompletterande frågor?

Hursomhelst, alla renskrivna anteckningar var skickade till honom, och jag hade dessutom blivit ombedd att göra två kopior, där den ena skickades till en advokat och den andra behöll jag själv. Archibald Iratus nedtecknade tankar var i gott förvar, och jag antar att det här var hans sätt att berätta att det var slut, och att han gått vidare med något annat projekt, i någon annan del av världen.

Under det sista samtalet hade greven också nämnt att ett gudaväsen skulle uppenbara sig på jorden. Det skulle resa sig från spillrorna av Zeus-templet i Selinous på Sicilien, som under antiken var en del av Magna Greaca, en av den hellenska världens mest storslagna regioner. Han berättade ofta att vi ingenting begrep om de gamla grekerna, att de var oss helt främmande både kulturellt och etniskt. Att intelligenskvoten snittade på över 140 i det antika Athen, vilket bevisats genom att estimera antalet invånare mot antalet genier och begåvade män under en given tid. Resultatet var enastående.

En av de största bedrifterna i den gamla världen var konstruktionen av astrolabier, en slags astronomiska mätinstrument eller klockor. Och det fanns ett specifikt astrolabium från Alexandria som försvunnit i historiens dimmor, som kunde räkna ut de kommande konfluxerna. Om mekanismen fortfarande existerade vore det en fullkomlig guldgruva för de som ville förkovra sig i de esoteriska vetenskaperna, men även för de som sökte vägledning i en svår och bister tid. Och Iratus lät ibland övertygad om att det tvåtusenåriga astrolabiet verkligen existerade och fanns i gott förvar någonstans i världen, oklart var.

*

Bild: I99pema, CC BY-SA 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0>, via Wikimedia Commons


I samma artikelserie:

Västerlandet dog redan i första världskrigets skyttegravar

 

Greven och det förlorade slaget

 

Greven ger iskalla råd

I grevens tid

 

 

 

Få nya artiklar direkt i mailen!

Loading