Hägglund avgår – kris hos småpartierna?

Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern har inte haft det lätt. De har länge kämpat i motvind, trots lovordat regerande i en av världens mest välskötta ekonomier. Men det ville sig inte riktigt. Och nu avgår Göran Hägglund ledare för Kd i 11 år.

Det måste ha känts otroligt förnedrande, efter att ha kämpat i så många år, att få nöja sig med 5-6% i riksdagsvalet, blott en hårsmån från den försmädliga 4%-spärren.

Samtidigt brakar Sverigedemokraterna in med 13%, ett valresultat som de skramlat ihop på några få år.

Problemet med de svenska små mittenpartierna är att de inte längre är mitten, den positionen har ju moderaterna skickligt erövrat, som ju är ett betydligt större parti. Man skulle kunna argumentera för att kristdemokraterna inte tillhör mitten, att de är mer konservativa ut mot höger, men så är det bara på pappret. De för en realpolitik som andas konsensus och skiljer sig inte nämnvärt från de andra allianspartierna i de flesta frågor.

Behövs inte mittenpartierna?

Det finns absolut ett behov av mittenpolitik i de flesta länder, åtminstone tror väljarna det, ty de flesta röstar på ett parti i centrum av den politiska kartan.

Men i tider av oro eller kris så tenderar väljarna att rösta på partier med lite högre röster, med lite djärvare idéer, och lite mer vilja till förändring. Tyvärr kan de mesiga mittenpartierna inte svara på många av de frågor som väljarna idag ställer: Hur ska det gå med flyktingpolitiken? Vad händer med EU? Hur ska vi agera mot Ryssland? Varför försvinner jobben till Kina och Indien?

Att i det här läget diskutera miljöpolitik ( i världens renaste land), eller frågor gällande jämställdhet ( i världens mest jämställda land), eller diskutera 1-2% skattejusteringar (i ett av världens hårdast beskattade länder) – det ger ju ingen riktig utdelning.

Behovet av att trampa upp redan upptrampade stigar är lågt. Samtidigt är Sverige och världen i skriande behov att ett riktigt liberalt parti, som har mycket mer intressanta svar på frågor gällande migration, överstatlighet, försvar, integritet, näringsliv, narkotikapolitik etc etc.

Ett dylikt parti kommer vi inte att se än på många år, om någonsin, men idéerna kommer att prövas av andra partier, när de bränt sitt eget krut och måste ta tag i saker på riktigt.