Har politiken fastnat i trappan?

en amerikanske psykologen Abraham Maslow presenterade på 1950-talet en motivationsteori där människans behov är ordnade i fem nivåer:

5) Behov av självförverkligande
4) Behov av uppskattning
3) Gemenskaps- och tillgivenhetsbehov
2) Trygghetsbehov
1) Kroppsliga behov

Maslow antog att först när behoven på en lägre nivå har tillfredsställts, blir behoven på nästa nivå viktiga. Källa: NE.se

Det är intressant att dra paralleller från Maslows teorier till politikens värld, och därigenom analysera om våra behov kan tillfredsställas av staten.

Om vi börjar med de KROPPSLIGA BEHOVEN; dessa kan oftast tillgodoses av ”den starka staten”. Det sociala skyddsnätet plockar upp de flesta som inte har mat, kläder eller tak över huvudet. Fördelningspolitik gör det möjligt för mindre bemedlade att leva en dräglig tillvaro.

Redan vid nästa behov gällande TRYGGHET stöter politiken på problem. Vi kan förvisso skapa ett extremt tryggt samhälle, men blir vi någonsin av med våld, rån, hot etc – eller upplevelsen av att detta kan hända oss? Det handlar inte bara om reella hot, utan även om inbillade eller upplevda hot. Min granne, som haft inbrott, kontrollerar att ytterdörren är låst överdrivet ofta. Han känner sig hotad, han upplever ett verkligt hot.

Kan politiken hjälpa oss med GEMENSKAPS- OCH TILLGIVENHETSBEHOVET? Vi behöver vänner, och det kan makthavarna inte skänka oss. De kan främja ett rikt föreningsliv, idrott, kultur etc – men det ligger ofta i den ensammes natur att inte uppsöka dylika aktiviteter. Aktiviteten måste ofta introduceras av en betrodd person, för att sedan eventuellt uppskattas.

Behovet av UPPSKATTNING kan politiken inte heller uppfylla. Det görs försök inom skola, vård och omsorg, men det handlar om personliga relationer. Det måste ”klicka” mellan läraren, vårdaren, eleven eller patienten, eftersom det är ett mänskligt behov. Och vi människor gillar inte alla, uppskattar inte allas sällskap.

Behovet av SJÄLVFÖRVERKLIGANDE är det sista behovet på stegen. Hit når givetvis inte alla jordens invånare. Staten kan blott uppmuntra sina institutioner att hjälpa medborgarna på bästa sätt, framförallt genom utbildningsväsendet. Men detta behov är diffust, de är inte alltid vi själva vet vad vi vill uppnå i olika stadier av livet, än mindre politiker och ämbetsmän.

I den rika västvärlden har alltfler ett behov av självförverkligande. Här sätts politikerna på prov, framförallt kommunitärerna, som förespråkar gruppen framför individen (t.ex. socialdemokrater, vänsterpartister). Det duger inte längre med brandtal om solidaritet och kollektivets överordnade betydelse. Grupptänkandet är inte längre viktigt när vi kan förverkliga oss själva. Till och med framstående socialister bryter mot sina egna idéal. De sätter sina barn i privatskolor, uppsöker dyra privatkliniker, ägnar sig åt lyxkonsumtion, köper lyxvillor, gods och gårdar. Det rimmar illa med deras visioner av ett samhälle där de bättre ställda solidariskt delar med sig av sina rikedomar för att hjälpa de missgynnade. Ett samhälle där vård, omsorg, skola och utbildning etc ska vara lika för alla, och i kollektivets regi.

Kommunitärerna förlorar fotfästet och sin ideologi, utan att ens veta om det. Retoriken är fortfarande den samma, men beteendet avslöjar de falska kollektivisterna. Givetvis kan somliga leva spartanskt, skänka bort överflödig rikedom till bättre behövande, leva som de lär. Då handlar det om att just deras vision av självförverkligande sker genom kollektivet. Vi kan emellertid inte utgå ifrån att detta passar alla medborgares behov av självförverkligande.

Om Maslows teorier stämmer, borde de kommunitära politiska ideologierna undermineras ju mer ett samhälle utvecklas. Kommunism och socialdemokrati fungerar måhända bäst när det gäller att bygga upp en fattig underutvecklad stat? Då kan vi ignorera varandras individuella behov, ty det gemensamma är viktigare. Men så fort vi har villa, fru, barn, goda vänner, pengar och ett kreativt jobb – då tar vårt behov av självförverkligande över. Kollektivet är och förblir viktigt, men det kommer alltid i andra hand.

I realiteten finns det blott ett sätt för kommunitärerna att överleva, och det är genom att motverka medborgarna att nå upp till det femte trappsteget.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Politik kommer aldrig skapa utopia och inte heller kunna självförverkliga folk, men tex sossarna som du kallar de kommuniära har gjort en hel del för att fler ska ha de basala behoven i Maslows anda tillgodosedda. Tex att man kan försörja sig även om man är sjuk, att man får semester även om man inte tjänar så bra, att man kan vara hemma med föräldrapenning istället för att tvingas jobba efter fem månader som i många andra europeiska länder osv. Jag tror faktiskt att fler har möjlighet till självförverkligande i sossesverige än i många andra länder – att man sedan inte hittar meningen i livet som Franklin la till som 6:e steget i trappan är en annan fråga.

  2. Socialdemokratin har bidragit med mycket gott. Men ryktet om att Sverige är bäst i världen är betydligt överdrivet. Vi lever fortfarande på minnena från rekordåren (1945-1967). Frågan är om denna guldålder var resultatet av socialdemokratisk politik – eller att Sverige klarade sig helskinnat från två världskrig? Min artikel handlar om framtiden, och hur politiken kommer att tackla nya problem & värderingar.