Historien om vargen, taxen och mopsen

Kan vi dra en obruten röd idéhistorisk tråd från de gamla klassiska liberalerna till Annie Lööfs urvattnade vänsterliberalism? Var det kört redan från början, var det bestämt av ödet att liberalismen skulle urarta, fanns misslyckandet i dess DNA?

Därom råder olika meningar, och det kan vara intressant att fundera på saken, särskilt i tider då ordet liberal närmast blivit ett skällsord.

De klassiska liberalerna vid tiden för USA tillblivelse kan ses som själva ursprunget. Vid sidan av Whigs i England som gjorde underhuset till en maktfaktor, och den församling som i egentlig mening styrde landet.

Liberalismen i Frankrike ser jag som ett stort felsteg, med den urartade revolutionen och det blodiga skräckväldet, som lade grunden för Napoleons kejsardöme. Föga liberalt, och absolut misslyckat.

Den nya republiken i USA var egalitär, men det fanns vissa begränsningar. Det var bara fria européer av god karaktär som kunde upptas som medborgare. Landegendomar/förmögenhet krävdes för att rösta i allmänna val. Det förekom ingen skatt på arbete, byråkratin och statens överbyggnad var mycket begränsad. Medborgarna var lika inför lagen, och du var fri att beväpna dig och försvara din familj. Den här ordningen skulle idag beskrivas som konservativ eller reaktionär.

Historiskt sett har de europeiska folken haft en stark egalitär ådra. Det är ett kulturellt drag som återfinns hos många tidiga folkgrupper, greker, romare, germaner etc. Genom strid och dådkraft kunde man upptas i de inre cirkeln (krigaradeln), och genom vidare stordåd kunde du bli dess ledare (kung/strateg/konsul). Grovt förenklat, men det är i grunden en ordning med påtagliga meritokratiska inslag.

När adeln blir förstelnad, och fastnar i ceremonier, världsfrånvända, enväldiga, onåbara, då har vi snarare något som påminner om österländsk despotism. Samhällets dörrar stängs. Och det gillar inte vi européer. Då tar allmogen fram högafflarna och facklorna.

Därför ser jag den första vågen av klassisk liberalism som en återställare. En motkraft mot de pudrade perukerna, enväldet och det effeminerade ledarskapet. Den förstelnade monarkin hade redan grävt sin grav. Den var dömd på förhand, den kunde inte regenerera sig själv; det enda vi inte visste var vem som skulle utdela det slutgiltiga hugget.

En och annan rojalist lyfter fram liberalernas, och det stundande köpmannaväldets skuld till denna vackra förlorade världsordning. De förknippar sig själva med den bildade noblessen, och inte med de livegna och hårt hållna folklagren på samhällets botten, som nu fick bättre chanser.

Genom den klassiska liberalismen återfick européerna en mer egalitär ordning, där man genom gott arbete återigen kunde klättra på samhällsstegen och bli del av något större.

Det handlar om valet mellan ärvda privilegier eller ett samhälle byggt på förtjänst. Och det är inte bara en kulturell eller estetisk fråga, inkompetens riskerar i förlängningen underminera hela samhällsbygget.

Klassisk liberalism var en reaktion mot dekadens och orättvisor. Den nya ideologin var tillika ett barn av sin tid och starkt förknippad med industrialismen. Upptäckarlustan och vetenskaperna krävde att alla duktiga förmågor i ett land vaskades fram, det räckte inte med en handfull ädlingar som kunde skriva dikter på hexameter. Egalitärismen var på många sätt en förutsättning inför byggandet av denna nya värld.

Hur muterade då den klassiska liberalismen till dagens vänsterliberalism?

Den gamla liberalismen förespråkade ekonomisk frihet, men dagens liberalism erbjuder istället oräkneliga höga skatter. Istället för en liten begränsad statsmakt så har vi fått en enorm stat som ständigt växer. Istället för att bevaka allas lika rättigheter och skyldigheter, så ges vissa grupper företräde genom kvotering och undantag. Istället för yttrandefrihet och pluralism så förespråkas tystnad och åsiktskorridorer. Forskning har förvandlats till relativism. Och fri association blev vuxenmobbing. Individualism blev till egoism och antisocialt beteende. Frihet blev övervakning. Fri press blev enögdhet. Demokrati blev pöbelvälde.

Kan en ideologi förvandlas till sin absoluta motpol? Liberalismen långa historia kan uppenbarligen inspirera både konservativa och revolutionära socialister, de kan alla hata och älska delar av det liberala tankegodset.

Det påminner mig om historien om vargen som sökte sig till stenåldersmänniskorna för värme och matrester. Hon kunde inte veta att vänskapen skulle bli oerhört dyr, och att 1000 år senare skulle vargens avkomma kallas mops eller tax. Raka motsatsen till den snabba långbenta besten som fanns i vildmarken och inte på den varma soffan.

Vi får hoppas att världen inte är så deterministisk, förutom knähundar lär det finnas kvar en och annan schäfer och rottweiler. De är alla ättlingar till vargen.

Stöd det fria ordet!
Alla pengar går oavkortat till att utveckla tidskriften. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Någon sporre måste alla ha. I Sverige tas den systematiskt ifrån oss tills vi alla sitter och spelar på läppen. Vilken politisk ordning vill återskapa det personliga ansvaret och incitamentet att skapa ett bra liv både för de som lever nu och de som skall ta över efter oss. Det är det verkliga frågan för mig, men den är obesvarad.
    Att bo i Sverige känna stället alltmer som att jobba på fel arbetsplats och man vill gå och säga upp sig den siste i månaden. Men tyvärr finns det inget annat ställe att jobba på om man inte vill emigrera.

  2. Jag sade upp mig för några år sedan, men önskar att arbetsplatsen finns kvar, mina barn kanske vill börja jobba där, och kanske vill jag själv återvända någon gång. Det var en väldigt bra fabrik en gång i tiden, en av de bästa, något vi alla kunde vara stolta över.