Sverige har sedan länge haft en stark kultur där plikt, sammanhållning och hårt arbete utgjort hörnstenarna.
Kanske är det klimatet som tvingat fram dylika egenskaper, eller möjligtvis ensamheten och det stora avståndet mellan byar och gårdar?
Det är tillika ett nordeuropeiskt fenomen som vi delar med våra grannländer. Ibland tillskrivs dessa egenskaper Martin Luther och reformationen, men vi får nog inse att arbetsmoralen fanns redan innan, ty den asketiska religiösa inriktningen tilltalade framförallt de som bodde i norr. Protestantismen valdes av ett folk som redan från började delade dessa värderingar gällande plikt och hårt arbete.
Sverige var länge fattigt, klimatet var inte optimalt för jordburk eller ens djurhållning. Skogar, kärr och ödslighet gjorde naturen till en fiende. När industrialismen tog fart på 1800-talet så ändrades förutsättningarna. Naturen blev istället en vän som bjöd på virke, malm och praktiska vattenvägar över åar och sjöar. Och folket hade en arbetsmoral som kunde förverkliga visionerna. Ingenjörsanda och en liberal ekonomisk politik var de sista pusselbitarna i framgångssagan. Redan i slutet av 1800-talet började rikedomarna flöda in i landet, och på 1940-talet var Sverige med på listan över de rikaste länderna per capita. En fantastisk resa, som få länder har gjort under så kort tid.
Det var inte socialdemokraterna som byggde landet, ty deras reformpolitik kom inte igång på allvar förrän på 1960-1970-talet. Det var inte invandrarna som skapade rikedomarna, ty de kom också senare. Utan det var den distinkta svenska kulturen. En kultur som byggde på plikt, laganda och hårt arbete.
Att Sverige skulle vara kulturellt svagt är därför en myt, landet bär på en väldigt stark kultur, som är en mycket viktig del av dess framgångar.
Händelserna under 1970-talet skulle visa sig vara avgörande för landets framtida utveckling. Sverige hamnade i en lågkonjunktur pga oljekrisen. Dessutom var de svenska företagen inte lika konkurrenskraftiga längre, ty industriarbetarlönerna hade skjutit i höjden, mycket tack vare den starka fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Svenska varor var för dyra på den internationella marknaden. Det visade sig bli en perfekt storm.
Hela varvsindustrin dog under loppet av knappt ett decennium. Från att en gång i tiden varit en av världens främsta tillverkare av fartyg, blir man en av de minsta. Även textilindustrin förintades, och många andra näringar försvagades kraftigt. Notera att grannlandet Finland lyckades behålla varvsindustrin, där byggs fortfarande några av världens största och mest avancerade kryssningsfartyg.
För att hjälpa alla de arbetslösa höjde socialdemokraterna under Olof Palme skatterna radikalt. Från att ha haft relativt låga skatter blir Sverige ett högskatteland. Arbetsgivaravgifterna höjdes, momsen introducerades, samt en rad punktskatter och högre kommunalskatt. Det totala skattetrycket var ca 25% 1960 och över 50% i början av 1990-talet. En fördubbling på 30 år.
Högkonjunkturer och utvecklingen inom IT förbättrade Sveriges ekonomi efter 1970-talets stora krasch. Men de höga skatterna permanentades, man kunde inte banta statens utgifter till de gamla nivåerna.
Så föddes högskattesamhället, och ur detta skapades också ett fundamentalt problem.
Vad händer i ett plikt- och arbetarsamhälle då häften av medborgarnas lön går bort i skatt?
Belöningssystemen fallerar. Det är inte längre lönt att vara plikttrogen och utföra hårt arbete. Det är inte värt att gå de där extra milen som man gjorde förr om åren. Och känslan av plikt och laganda blir inte heller lika viktiga när belöningen hela tiden reduceras.
Genom att politikerna erbjöd ett extensivt socialt skyddsnät med pensioner, sjukförsäkringar, vård, skola, rättsväsende – så kunde man fortfarande motivera många medborgare. Folket bedömde att skatterna gick till något vettigt, och att de förmodligen skulle få något tillbaka en vacker dag.
Men notera att detta inte tilltalade alla. Den socialdemokratiska reformpolitiken hade aldrig majoritet i landet. Socialdemokraterna stödde sig oftast på mittenpartier i riksdagen, vilket måhända mildrade de socialistiska inslagen, även om de till slut segrade. Idag har i princip alla partier i riksdagen starka socialdemokratiska eller vänsterliberala inslag, och vi ser inga renodlade borgerliga partier.
Socialdemokraterna har också vänt sig bort från klassisk arbetarpolitik, till dagens vänsterliberala politik, influerad av de progressiva amerikanska universitetsmiljöerna. Det pratas mycket om identitetspolitik, tolkningsföreträde, rasifiering, kulturell appropiering, hbtq, genus etc.
Mycket av detta bygger på en relativisering av den gängse kulturen. Nyvänsterns idéer kan upplevas som nihilistiska och verklighetsfrämmande. Framförallt slår det hårt mot de gamla plikterna, lagandan och främjandet av hårt arbete.
Den hårt arbetande medborgaren närmast häcklas och förringas. Och hon har förvandlats till skatteboskap, som ständigt mjölkas på pengar, som används till ännu fler vidlyftiga politiska reformprojekt.
På senare tid har skattekompensationen ytterligare försämrats. Vi ser ett försvagat rättsväsende, sämre vård, dåliga skolresultat och lägre pensioner. Och detta skapar en situation där det svenska samhällskontraktet bryts.
Om man har väldigt höga skatter och inte längre får något tillbaka, då faller hela idén. Politikerföraktet sprider sig, folk röstar på populistiska partier och är inte längre delaktiga i etablissemangets politiska debatt. Eliten utgörs en av liten klick inom media och politikerkåren, som fjärmar sig alltmer från medborgarna.
Givetvis kommer det här att leda fram till någon form av paradigmskifte. Det är omöjligt att gissa hur det kommer att se ut, eller vilka former det kommer att ta, om det kommer att ske fredligt eller aggressivt. Det vi kan konstatera är att svenskar har en lång stubin, men att den definitivt är tänd.
