Högskattespiralen

Vi börjar från början.

Ett socialdemokratiskt eller socialliberalt parti i valfritt land ser en massa orättvisor, och de tror att många av problemen kan lösas med omfördelning av kapital. När de väl får makten höjer de skatten och beskattar höginkomsttagare ännu hårdare, samt högre skatt för företag och industrier.

Nu väller det in pengar till staten, och man kan börja omfördela via bostadsbidrag, föräldrapenning, barnbidrag, subventionerad barnomsorg, a-kassa och socialbidrag till de sämst ställda.

Gott så, samhället fortsätter att blomstra; företagarna knorrar och knyter handen i fickan, men kämpar vidare.

Första tecknen på grus i maskineriet märks på att antalet nyanställningar minskar något. Skattetrycket gör att varor och tjänster blir dyrare, och då  minskar även konsumtionen.

Det är då man går in i en lågkonjunktur.

De redan sargade företagen får ännu mer problem; besked om massavskedningar och flytt av produktion till mer attraktiva länder avlöser varandra.

Här måste ju den snälla regeringen göra något. Och man höjer skatten ännu mer för att kompensera skattebortfallet och för att finansiera a-kassa till alla arbetslösa. Man uppfinner nya skatter, exempelvis omsättningsskatt (moms), tobakskatt, bensinskatt, spritskatt o dyl.  Men det ser inte ljust ut.

Man räddas av nästa högkonjunktur.

Företagen som sakta vant sig vid den nya ordningen vägrar morgonluft och börjar att anställa och öka sin produktion. De betydande utlandssatsningarna blir emellertid kvar, och allt fler investeringar görs nu i utlandet. Många av företagen har snart bara huvudkontoret och en mindre del av produktionen kvar i hemlandet.

Arbetslösheten minskar, men kvarstår på ovanligt höga nivåer. Det blir allt svårare att garantera full sysselsättning. Allt fler högutbildade lämnar landet, många ungdomar väljer också att studera utomlands. En omfattande kapitalflykt uppstår, de rika vill inte spendera eller förvara sina tillgångar i hemlandet, då skatterna äter upp för mycket av deras pengar.

Då kommer nästa lågkonjunktur.

Och allt upprepas igen, arbetslösheten ökar från redan höga nivåer, fler företag lämnar landet, skatten höjs igen, staten tvingas till utlandslån osv osv osv.

Och här står många av världens länder och stampar i dagsläget.

Kanske är det dags att omvärdera tanken att man kan skapa generell välfärd via omfördelning?

Välfärd skapas ju genom arbete, investeringar, innovation och produktion. Reducerar man medborgarnas och företagens pengar så minskar ju både produktion, anställningar och konsumtion. Och detta kan inte kompenseras med omfördelning.

Kakan växer inte, nej, den minskar, och istället skivar man den i allt tunnare skivor.

Därför är det viktigt för en regering att lägga band på sig själv, och inte ta ut mer skatt än absolut nödvändigt. Självklart ska man hjälpa de fattiga och sjuka, men man ska inte ge bidrag och hjälp till de som inte behöver. Bidragen måste vara behovsprövade, för att utbetalningarna inte ska skena iväg. Och kontrollinstrument måste inrättas för att utvärdera politikernas arbete.

Skatt är allas våra gemensamma pengar, och pengarna ska användas försiktigt till viktiga ändamål, inte för att förverkliga obskyra politiska visioner – oavsett om de kommer från vänster eller höger.

Det sista steget, när man inte längre kan höja skatten, blir att staten lånar pengar i allt större omfattning. Och då ökar risken för en statsbankrutt, när man inte längre kan betala tillbaka pengarna, med risk för ekonomiskt och socialt kaos.

Då kryper en ny typ av politiker fram, ännu obehagligare, som skyller problemen på invandrare, judar, kapitalister etc. Och då kan vad som helst hända.

Det som en gång i tiden började med politisk välvilja slutade i kaos.

Man kan inte skiva kakan i hur många bitar som helst – däremot kan vi baka många kakor som räcker till alla – om vi ges möjlighet därtill.

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments